Sedan en längre tid tillbaka avslutar jag mina inlägg och många kommentarer på facebook med orden ”För övrigt vill jag påpeka att SD är nazister i kostym.” Här besvarar jag frågor kring detta. 

Det är många som har undrat över mina återkommande avslutningsord. Somliga är kritiska och andra anser att jag helt enkelt har fel. En del anser att jag ägnar mig åt att svartmåla detta parti som ju idag kallar sig ett ”socialkonservativt parti med nationalistisk grundsyn”. Andra påstår att SD visserligen har sina rötter i nazismen men att partiet skulle ha tagit avstånd från detta. Det har aldrig skett.
Och 2013 medgav Linus Bylund visserligen att ”Vi har en brokig historia som vi inte är stolta över”, men längre än så gick man inte. Dessutom har SD sedan dess övergett strategin att litet diffust medge sin ”brokiga historia” för att istället sprida lögner om att andra partier – framför allt socialdemokraterna – också skulle ha en minst lika smutsig historisk byk. Delvis har propagandan lyckats. Det finns nu människor i Sverige som på fullt allvar tror att socialdemokraterna på 1930-40-talet var ett nazistiskt parti, hur bisarrt det än kan låta.
Men hur är det då med det där med SD:s rötter och dagens situation? Till att börja med kan vi enkelt konstatera att SD aldrig har tagit avstånd från sin egen historia.
Och fakta kvarstår. Redan när SD grundades förnekade man att man var nazister. Detta förnekande är i själva verket en central del i själva partiideologin.
SD grundades således som ett nazistiskt parti där det ingick att förneka detta politiska arv och denna strategi har man fortsatt med i en obruten linje. I den här texten ska jag förklara hur det gick till.

Ett känsligt ord

Det är lätt att det går inflation i vissa ord. Ord som används som skällsord riskerar att tömmas på innehåll. Ett sådant ord är nazism. Men nazism är ingen död ideologi som försvann när de sovjetiska trupperna intog Berlin 1945.
Djupt komprometterade av den verklighet som framstod i all sin fruktansvärda tydlighet när Auschwitz, Belsen, Dachau och tusentals andra läger öppnades, så har denna ideologi fört en tynande tillvaro i vårt land i många decennier.
Men den har funnits där hela tiden, under de flestas radar. Att det fanns kollaboratörer och landsförrädare under kriget som helst hade sett att Tyskland vunnit är ingen hemlighet. Inte heller är det en hemlighet att hundratals svenska män frivilligt tog värvning i Waffen SS, där de deltog i det fruktansvärda utrotningskriget i östra Europa under åren efter nazisterna invasion av Sovjet 1941.
Men i Sverige har vi aldrig gjort upp med detta skamliga förflutna. Ingen av dessa män har någonsin ställts till ansvar för sitt deltagande i detta krig, inte heller har vi haft någon allvarlig diskussion kring medlöparnas och landsförrädarnas roll under kriget. Sverige var neutralt och bilden av efterkrigstidens Sverige byggdes utifrån denna bild.
Dessa män kunde försvinna i tystnad. Först på 1990-talet och de första åren av 2000-talet började dessa fakta nå ut till en större allmänhet.
En av dessa Waffen SS-veteraner var Gustav Ekström. På 1940-talet medlem i det svenska nazistpartiet Svensk Socialistisk Samling och en av grundarna när Sverigedemokraterna bildades 1988.

Troheten till Hitler

Ett centralt inslag i den tyska nazismen var dess intima koppling till ledaren Adolf Hitler. Hitler var mycket mer än en partiledare. Efter maktövertagandet 1933 kom lojaliteten till Tyskland att bli identiskt med en lojalitet till personen Hitler. Det var ett del av det som har kommit att kallas Führerprincipen – all makt utgick från Adolf Hitler och den blinda lydnaden till ledarens befallningar genomsyrade hela samhällsbygget. “Min ära heter trohet” (Meine Ehre heißt Treue) var SS valspråk och präglade det tyska samhällsklimatet långt utanför SS kretsar.
När Sverigedemokraterna grundades 1988 fanns det flera personer som på detta sätt hade lovat absolut lydnad till Adolf Hitler. Några av dem hade också på olika sätt själva deltagit i den tyska nazismens Förintelsemaskineri under andra världskriget. Detta är viktigt att understryka.
Under Nazistysklands tid fanns det en hel del personer i Sverige som inte tvekade att visa sig på bild med Hitlerhälsning och i naziuniformer. Tyskland var idealet. Men ett antal svenskar hade inte bara suttit i Sverige och varit anhängare till nazisterna. 240 svenskar tog tjänst i Nazityskland och svor personligen evig trohet till Adolf Hitler.
De som överlevde och kom tillbaka till Sverige tog sedan heller aldrig avstånd från nazismen och sin egen delaktighet i dess historiska brott, utan fortsatte att tro på Hitler som den evige ledaren, som de personligen lovat lyda in i döden. De fortsatte att vara trogna de nazistiska idealen. Den kanske mest namnkunnige av dessa är Gustav Ekström som reste till Berlin och blev medlem av SS med syftet att han ville “kämpa för Hitler och mot världsjudendomen”.
Ekström, liksom alla SS-män, svor trohetseden till Hitler: ¨Jag svär Dig, Adolf Hitler, det tyska rikets Führer och rikskansler, trohet och tapperhet. Jag lovar Dig och de av Dig utsedda överordnade lydnad, ända in i döden, så hjälpe mig Gud”.

Gustav Ekström. SS högkvarter i Berlin.

Under sin tid i SS arbetade Ekström bland annat i högkvarteret i Berlin under Heinrich Himmler som ledde organiserandet av koncentrationslägren och förintelselägren. I en dokumentärfilm från 1993 får han frågan om hur han ser på utrotningen av judar. Han småskrattar och säger att det vet ju alla människor att det bara var propaganda. Det råder ingen tvekan om att han aldrig tog avstånd från nazismen och sin egen medverkan i dess historiska brott.
Att han själv skulle ha varit ovetande om Förintelsen är en medveten lögn från Ekström. Detta kan vi idag säga med säkerhet. Kunskapen om de omfattande masskjutningarna av judar efter den tyska invasionen av Sovjetunionen 1941 var vida spridd – till och med något som vanliga soldater skrev hem om i brev. Dessa omfattande masskjutningar inträffar innan de första dödslägren Belzec, Sobibor och Treblinka påbörjar sin makabra verksamhet. Att en person med en så central placering som Ekström inte skulle ha känt till vad som pågick är löjeväckande. En ny bok om Gustav Ekström med titeln “Utan ånger” avslöjar ytterligare fakta om denna nazist trogen sina ideal fram till sin död 1995. Läs den.
Gustav Ekström är 1988 en av dem som deltar i grundandet av det nya partiet Sverigedemokraterna, mer konkret dess Malmösektion. Och raden av mer eller mindre öppet organiserade nazister som på olika spelar en roll när det nya partiet grundas är mycket lång. Partiets grundare och tidiga förgrundsgestalter utgjordes av personer som dessförinnan varit verksamma i olika nationalistiska och rasistiska partier och organisationer. Vid Sverigedemokraterna Malmös första årsmöte den 21 februari 1988 var skinnskallen Ulf Ranshede ordförande. Ranshede dömdes senare för misshandel av en 14-årig invandrarpojke. I SD Malmös styrelse valdes bland annat den nyss nämnde Waffen-SS-veteranen Gustav Ekström, nazistveteranen Gösta Bergqvist  – som senare skulle berätta för andra SS-veteraner att han var rådgivare åt den nystartade partiet, samt Fritz Håkansson, avhoppare från nazistpartiet Nordiska Rikspartiet (NRP). Några av dessa förgrundsfigurer var relativt ålderstigna herrar med egna erfarenheter från den nazistiska rörelsen i Sverige och Tyskland på 1930 – 40-talet, andra var mer senkomna tillskyndare av en ideologi som borde ha dött 1945.

En konsert med Ultima Thule 1991

När SD grundades 1988 var partiet en del av den svenska myllan av mer eller mindre öppet nazistiska organisationer, det som ibland kallas “vit makt-miljön” men det som skilde ut SD var beslutet att till varje pris distansera sig från de ytliga symboler för nazism som andra partier/organisationer inte undvek. Med hjälp av denna distans till nazismens yta skulle man kunna paketera om den grundläggande ideologin i en mer aptitlig form. För detta blev SD också hårt kritiserade av nazistiska organisationer som Vitt Ariskt Motstånd (VAM) och enskilda skinnskallar. SD ansågs töntigt och mesigt, och i det för högerextremister så typiska retoriken präglad av kvinnohat kallades de systematiskt för ”fittor” – till och med på sina egna arrangemang. Hitlerhälsningar, hakkors, naziuniformer – vilket många i vit makt-miljön var omåttligt fascinerade av – skulle absolut inte få förekomma, åtminstone inte utåt. Kärnan i ideologin skulle dock bevaras.
Efter en demonstration i Stockholm i november 1991 arrangerade Sverigedemokraterna en konsert med de två vit-maktbanden Ultima Thule och Vit Aggression. Partiledaren Anders Klarström höll tal. I filmen från konserten är det tydligt att det inte var så mycket bevänt med denna typ av renhållning gentemot heilande och nazisymbolik.

Ett kamouflerat nazistparti

Den 27 april 1991 skrev SvD-journalisten Peter Carlberg en artikel om det då tre år gamla partiet Sverigedemokraterna. Tidningen hade en serie kallad ”Det Svenska Missnöjet” och i denna tredje artikel i serien blev SD:s partiledare Anders Klarström intervjuad. Carlbergs analys är entydig: Sverigedemokraterna är ett kamouflerat nazistparti.

Svenska Dagbladet 27 april 1991

Svenska Dagbladet 27 april 1991 Bilder hämtade från Torbjörn Jerlerups blogg 

Ur Peter Carlbergs artikel i SvD:

”Under parollen ”återskapa det svenska folkhemmet” försöker det kamouflerade nazistpartiet Sverigedemokraterna spela en roll på den svenska politiska scenen. /../Sverigedemokraterna kallar sig demokrater, men deras politik, historiska samband, personsamband och kontakter avslöjar något annat. Officiellt utgör Anders Klarström och Madeleine Larsson partiledning. Men partiets egentliga ledning är till hundra procent komprometterad med nazistiska och fascistiska rörelser./../ I partiets skrifter publiceras nu med jämna mellanrum dikter av en av de mest betydande svenska nazisterna under 30-, 40 och 50-talen, Carl Ernfrid Carlberg. Den gamle nazistiska mystikern Nils Rydström bidrar med artiklar. Man har också tagit över idéer till partidekaler från Nordiska Rikspartiet och man upprätthåller kontakter med Sveriges Nationella Förbund. Sverigedemokraterna hävdar att de inte alls är nazister utan att de bl a bygger på gamla socialdemokratiska ideal.”

Klarströms politiska karriär hade inletts några år tidigare i det öppet nazistiska Nordiska Rikspartiet, där han deltog i de ligiststyrkor som själva hävdade att de hade partiledningens stöd att attackera människor i bl a Göteborg. En detaljerad genomgång av de rättegångar som följde finns i en utmärkt P3-dokumentär ”Nazisträttegångarna i Göteborg”.
Flera av medlemmarna dömdes till långa fängelsestraff för mordbrand, hot och skadegörelse. Klarström klarade sig undan med villkorlig dom och böter för stöld, skadegörelse och falsklarm. I samband med rättegången påstod han att han bara hade varit medlem ett år i det öppet nazistiska Nordiska Rikspartiet (NRP), år 1984, och att han tagit avstånd från partiet. Men efter rättegången skrev han brev till partiledningen och betygade sin lojalitet.
NRP med sitt ledande par Vera och Assar Oredsson, var kända långt utanför högerextrema kretsar i dåtidens Sverige.  Vera Oredsson deltar idag på Nordiska Motståndsrörelsens demonstrationer. Här är en intervju från 1970 ur Fib Aktuellt nr 47:

Fib Aktuellt 1970

Klarström är mest känd för att han mordhotade Hagge Geigert. För en yngre generation som inte vet vem han var kan det vara värt att berätta att Hagge Geigert hade ett eget intervjuprogram i TV med mångmiljonpublik, ”Gäst hos Hagge”, och var rikskändis. Här samtalar han med Olof Palme i en berömd intervju. Hagge Geigert var också känd för sin skarpa och konsekventa antinazism. I ett anonymt telefonsamtal till Hagge Geigert sa Klarström: ”Vi ska bränna dig, ditt jävla judesvin. Fy fan, ditt äckliga lilla judesvin. Passa dig! Vi ska komma och döda dig!”

Olof Palme i ”Gäst hos Hagge”

Klarströms attack på en av stadens främsta personer och kopplingen till NRP fick stora rubriker. Ingen som under den här tiden bodde i Göteborg undgick nazisträttegångarna och mordhotet mot Hagge Geigert och händelserna slog också stort i riksmedia. Idag försöker SD påstå att partiet inte skulle ha känt till att Klarström varit organiserad nazist innan han 1989 blev partiledare. Att dåvarande SD-ledningen skulle ha varit ovetande om att Klarström var organiserad nazist och aktiv medlem i det öppet nazistiska, Hitlerdyrkande och förintelseförnekande Nordiska Rikspartiet är givetvis kvalificerat nonsens.

GP 1986

Det är betydligt troligare att Klarströms attack på Hagge Geigert och hans NRP-koppling snarare gjorde att de äldre herrar som utgjorde SD:s toppskikt i inledningsskedet fick upp ögonen för den unge man som bara var 23 år när han blev partiledare.
Att som Mattias Karlsson skriva att SD ”tillfälligt radikaliserades med Anders Klarström som ledare” är helt enkelt en lögn. SD grundades av nazister och för dessa personer var Anders Klarström det naturliga valet till partiledare.

SD och Hitler

För att förstå den ideologi som ligger bakom grundandet av det nya partiet 1988 så måste man förstå det missnöje som florerade på den extrema högerkanten inför det faktum att de traditionella nazistpartierna inte väckte någon anklang utanför en ganska liten tynande skara. Det handlade alltså inte om att man i grunden tog avstånd från nazismens förbrytelser. Förutom den rena förnekelsen att det alls skulle ha hänt så är det vanligt i dessa grupper att försöka omdefiniera Förintelsen och nazismens brott till en sorts ”misstag” som någon annan än Hitler bar ansvaret för. Bland annat gjorde författaren David Irving under den här tiden stor sak av att ingen historiker någonsin hade lyckats hitta något skriftligt dokument där Hitler uttryckligen gav order om utrotningen av judar eller andra människor. Dessa försök att så att säga ”frikänna” Hitler från ansvar har dock inte vunnit anklang i historievetenskapen.

Jag frågade:”Vad anser du om Adolf Hitler och nazisterna?” Då kröp det nästan alltid fram, efter lite lirkande att de minsann tyckte han var bra, underskattad eller inte så dålig som ”fienden” utmålade honom.

Å ena sidan fanns denna tendens att försöka ”frikänna” Hitler och lägga skulden på andra. Å andra sidan var man rent praktiskt tvungen att förhålla sig till de traditionella nazistpartiernas misslyckanden. På 1980-talet var frågan vilken strategi man skulle välja efter de stora nazisträttegångarna i Göteborg. Ledarna för Nordiska Rikspartiet, Vera och Gösta Oredsson, betraktades som ett passerat kapitel. Men hur skulle man gå tillväga? Det krävdes en ny strategi.
En av dem som har följt och bekämpat SD i stort sett ända sen starten i slutet av 1980-talet är Torbjörn Jerlerup. I en text på bloggen Motargument berättar han om sina personliga intryck av SD:s tidiga år, bland annat om en lång rad möten med medlemmar i det nybildade partiet. För dessa personer spelade Adolf Hitler en central roll:
Man kom nästan alltid in på Hitler av nån anledning. Eftersom sverigedemokraterna man mötte då ofta gillade Hitler. Så att debattera med Sd då handlade mycket om att bemöta förintelseförnekares myter, bemöta tankar om att Hitler var bra, att man inte skulle dra alla judar över en kam. Fast en sak skilde Sd:s anhängare från de rena nazister man mötte. Sd-anhängarna tonade ner det där med nazismen. De var i allmänhet mer sympatiska till nazismen men gjorde inte en stor sak av det utåt. De pratade invandring istället. Och de kopplade ihop ”problemen” med invandringen med pensionärers problem. /…/
En sverigedemokrat kände man igen då kring 1989-1990, på att de började prata om invandringen och pensionerna (som debatterades mycket de åren) och sen la till att de själva var från Sd. Då brukade jag omedelbart säga att —”Jag känner folk som känner er partiledare MYCKET väl, låt oss skippa rundsnacket nu. Vad anser du om Adolf Hitler och nazisterna?”. Då kröp det nästan alltid (!) fram, efter lite lirkande att de minsann tyckte han var bra, underskattad eller inte så dålig som ”fienden” utmålade honom.” Jerlerup, som var god vän till Anders Klarströms bror, visste via honom en hel del om SD:s nya partiledare: ”Via honom hade jag fått reda på mycket om hur Klarström fungerade. Jag visste vilka böcker han läst, vilka historiska händelser Klarström gillade, vilka personer han beundrade i historien, vilka porträtt *host* han hade på väggen. Kort och gott beundrade han gamla nazister och naziidéer! Det var inte konstigt. Han var ju gammal nazist själv.”
Jerlerup beskriver också vilken roll den nazistiska ideologin spelade under dessa första år:
”Skillnaden mellan Sd och nazistpartierna de första åren var inte en skillnad i idéer utan en skillnad i metoder. Sd försökte hitta nya vägar. De ansåg att man borde tona ner allt det där nationella om nazister och gamla fascister. Och det nazistiska tonades snart ner. Man ville ”skapa” det ”nya” och ”mjukare” nationella alternativet. Sd:s ledarskap runt 1990 var ganska smarta. Deras metod gick ut på att sålla bort alla de som inte kunde tona ner det där gamla nationella pratet. Partiledarens bror berättade för mig att Klarström övergett NRP eftersom de ”levde kvar” i 30-talet och trodde att man kunde föra samma retorik då som nu. SD:s partiledare ville bana nya vägar och bygga en nationell rörelse med folk som både var mot nazismen och för den. Men de skulle ha en sak gemensam: de skulle vara överens om att se framåt. Det nazistiska skulle tonas ner. Pragmatism skulle vara det nya ledordet! Så stegvis kom man att fylla rörelsen med nya generationer av rasister. Folk som var pragmatiska och kunde prata om annat än Hitlers stordåd. Allt i enlighet med idén att tona ner, tänka om och bana nya vägar.”
Jerlerups beskrivning bekräftar min bild av det dåtida SD. Nordiska Rikspartiet erbjöd helt enkelt ingen framkomlig väg. Skillnaden var paketering och strategi – inte innehållet i ideologin. Och uttrycket “kamouflerat nazistparti” som SvD:s journalist Peter Carlberg använder bekräftar detta intryck av partiet. Uttrycket fångar det partiet var då, och har fortsatt att vara. SD är ett parti vars fullständiga ideologi fortfarande finns i garderoben.
Med kunskapen om denna strategi blir det också begripligt varför SD ända sedan starten konsekvent och kategoriskt har förneka att man är ett nazistiskt parti. Efter några inledande år blev detta snart som en andra natur för SD. Det kom också att bidra till att det blev naturligt inom SD att ha två samtalsordningar, en internt och en utåt. I denna partikultur blir lögnen i partiets tjänst en nödvändighet och en hederssak. Men det handlar också om något mer avancerat än en traditionell lögn. Det handlar om att vilja etablera en förändrad syn på en ideologi som man ansåg hade smutsats ner och man visste exakt vilka symboler, vilka signalord man inte kunde använda.
Torbjörn Jerlerups avslutande ord är viktiga:
”Jag kan inte hjälpa det. Varje gång jag ser Sverigedemokraterna på nyheterna får jag flashbacks från den gamla tiden. Ett parti som grundades av folk som älskade nazismen men som hade tanken att man skulle tona ner den och bygga en ny rörelse som ‘blickade framåt’ inte bara bakåt.”

SD:s ideologi

Frågan om huruvida SD är nazistiskt eller inte riskerar lätt att bli en semantisk fråga, en fråga som bara handlar om ord, där ”nazist” bara är ett skällsord ungefär som ”idiot”. Men nationalsocialism/nazism är samtidigt en beteckning som beskriver en konkret ideologi. Ordet har ett faktiskt innehåll.
Självklart kan man beskriva en ideologi abstrakt. Det handlar om typiska idéer, sammanhang och olika historiska idétrådar. Men i sig själv är en ideologi aldrig en abstraktion. En ideologi bärs alltid fram av människor av kött och blod, av deras förhoppningar och privata önskemål, människor som tror på idéerna, som fortsätter att diskutera och omforma dem och som också själva förändras i processen och av den samhällsutveckling de lever i. Ett parti som exempelvis centerpartiet idag är därför inte identiskt med centerpartiet på 1980-talet eller 1950-talet. Men de historiska och personliga sambanden finns där.
Det här synsättet måste vi använda också på SD. Partiet har sin egen historia präglad av dess grundare och dess företrädare sedan dess. Om vi tittar på de olika högerextrema partier som präglade det europeiska 1930- och 40-talet finns det givetvis stora likheter mellan nazismen i Tyskland, fascismen i Italien, falangismen i Spanien och pilkorsarna i Ungern. Rent teoretiskt skulle man kunna kalla SD för pilkorsare med tanke på ledande framträdares vurm för Ungern. Men det vore självklart fel eftersom det inte var därifrån inspirationen till partiet kom, och inte heller någon av grundarna.

Gösta Bergqvist

Vi kan därför inte bortse från det konkret historiska och personliga sambandet. SD bildades av personer som hade en obruten linje tillbaka till just den Hitlertyska ideologin, som exempelvis den tidigare nämnde, Gösta Bergqvist.
Vi har redan sett att flera av dem som var med och bildade SD inte bara delade den nazityska ideologin utan rent personligt hade varit en del av den tyska nazismen. Deras löfte till Hitler hade det evigas karaktär. Och när de 1988 är med och startar SD är det naturligt att se deras engagemang som en pånyttfödelse snarare än som ett helt nytt engagemang.
En ideologi är alltså ingen abstraktion och den som försöker analysera vad SD står för idag genom att enbart studera dagens partiprogram, politiska förslag och uttalanden missar därför något väsentligt. Peter Carlbergs ord från 1991 är lika sanna idag: ”Sverigedemokraterna kallar sig demokrater, men deras politik, historiska samband, personsamband och kontakter avslöjar något annat.
Den historiska kopplingen går inte att bortse ifrån. Och i SD:s fall är denna historiska koppling nazistisk.

Begreppet fascism

Det är också av ett likartat skäl som jag anser det fel att kalla SD fascister, eftersom det bygger på en abstrakt analys utifrån begrepp som har gjorts historielösa. Ganska ofta används ordet “fascism” eller “nyfascism” som beteckning på partier av SD:s typ. Detta beror på att begreppet ”fascism” framför allt i teoretiska diskussioner, har blivit det allmänna begreppet för ideologier på den yttersta högerkanten. Detta har sin egen historiska förklaring. Delvis beror detta på Stalin.
Redan 1932 förbjöd Stalin all användning av ordet ”nationalsocialism” eftersom han ville undvika att några som helst kopplingar skulle göras med socialism i övrigt. I Sovjet använde man termen ”fascister” om sina tyska motståndare i slaget om Stalingrad och Berlin. Att Sovjet var en av segrarmakterna bidrog till att uttrycket ”fascism” blev ett paraplyord för alla ideologier av likartat slag och detta ord blev dominerande som en allmän beteckning på alla högerextrema nationalistiska ideologier som hade präglat 1930-talets Europa. Ideologier som delvis var ganska olika.
Fascism var från början namnet på den specifika ideologi som präglade Mussolinis Italien från början av 1920-talet tills nederlaget i andra världskriget. I Ungern avrättades Ferenc Szálasi vars pilkorsare hade stora likheter med de tyska nazisterna och i Spanien övervintrade Francos falangister ända fram till slutet av 1970-talet genom att hålla sig utanför andra världskriget .
Men SD grundades inte av i Sverige övervintrade fascister som deltagit i Mussolinis rörelse. Inte heller av segrande falangister från Spanien efter inbördeskriget där eller av ungerska pilkorsare. SD grundades av fanatiska nazister – några med erfarenhet av Hitlertyskland.
Vad som verkligen är SD:s politiska ideologi idag kan inte ses isolerat från denna historia. Gång på gång har ledande företrädare tydligt indikerat att när omständigheterna så medger kommer de att visa sin rätta natur.
Vad som är denna rätta natur borde vara uppenbart om man tar med i beräkningen att SD alltid har förnekat sin nazism och kopplingarna till Hitlertyskland – även när sämre informerade partimedlemmar stoltserade med hakkors och Hitlerhälsning. Man säger också att man ”kommer att ta makten”. Maktövertagande. Detta uttryck har en mycket stark historisk laddning. Vad var det egentligen de tyska nazisterna gjorde i januari 1933 och varför använder SD idag samma ord som Hitler och de andra i den Adolf ledningen gjorde då?“

Maktövertagandet

Idag talar ledande personer inom SD helt öppet om sitt eget “maktövertagande”. ”Era skamlösa metoder kan på sin höjd fördröja vårt maktövertagande” skrev riksdagsledamoten Josef Fransson för ett drygt år sedan på twitter. Och Ted Ekeroth skrev: ”Dagens polischefer ska bort när vi tar makten.” Deras ton är trosviss. Dessa personer är helt uppenbart övertygade om att deras maktövertagande bara är en tidsfråga.

Riksdagsledamöterna Josef Fransson och Linus Bylund och den numera avhoppade SD-politikern Ted Ekeroth. Tweets hösten 2015

Maktövertagande.
Smaka på ordet. Detta handlar om något mer än att vinna ett val. Och ordet maktövertagande har givna historiska paralleller. Detta ord var vad nazisterna själva kallade det som hände i slutet av januari 1933.
Det finns en upptakt, en förberedelse, små steg som möjliggjorde detta som måste betecknas som historiens värsta brott mot mänskligheten.
Det är alltför lätt att bara förknippa den tyska nazismen med den fruktansvärda sanning som världen upptäckte på allvar när koncentrationslägren öppnades 1945. Och givetvis får vi aldrig glömma. Men det finns också en risk om vi bara fokuserar på detta. För det finns en upptakt, en förberedelse, små steg som möjliggjorde detta som måste betecknas som historiens värsta brott mot mänskligheten.
Nazisterna hade aldrig fått så många röster som de faktiskt fick i valet i juli 1932 om väljarna hade anat vad som ganska snart blev verklighet och som kulminerade i världskrig och Förintelse.
Vi måste alltså gå tillbaka till nazismens första steg och fråga oss – hur var det möjligt? Hur gick det till när nazisterna beredde marken för sitt eget maktövertagande? Hur tänkte de? Vad gjorde de? Bara på detta sätt kan vi motverka liknande händelser idag. Och vi måste vaska fram de likheter som är väsentliga och lära oss bortse från skillnader som inte är väsentliga.
Här är några av de tydligaste likheterna mellan Tyskland för 85 år sedan och Sverige idag:
  1. Det alltmer stegrande våldet från höger, med mordbränder och mord.
  2. En organiserad propagandakampanj baserad på lögner och att skapa skräck .
  3. En internationellt orolig situation.
  4. Ett parti i riksdagen som talar om landets undergång.
  5. Ett parti som med knappt 13 % väljare säger sig tala för FOLKET.
  6. Ett parti som helt öppet talar om sitt “maktövertagande”.
  7. En rad andra partier som försöker närma sig detta parti ideologiskt – partier som inte inser vad detta parti står för.
Till att börja med kan man konstatera att inte ens de svenskar som själva ansåg sig vara nazister i mitten av 1900-talet, kallade sig så. Istället använde man ord som ”folksocialist” eller ”svensksocialist”. Till och med när vurmen för Nazityskland var som starkast i Sverige på 1930-talet föredrog svenska nazister ordet svensksocialist framför nationalsocialist.
Flera hundra svenskar deltog också på Nazitysklands sida i kriget – de allra flesta på östfronten, där största delen av Förintelsen ägde rum. Ingen av dessa svenskar blev någonsin förhörda om sitt eget deltagande i de systematiska massmord som inleddes långt innan Auschwitz blev ett begrepp. Därför vet vi idag inte om det fanns svenskar närvarande vid ett av de värsta massmorden på judar i Ukraina, i ravinen Babij Jar i utkanten av Kiev den 29 och 30 september 1941, då 33 771 judar sköts ihjäl. Omkring 1,5 miljoner judar beräknas ha skjutits i de västra delarna av dåvarande Sovjetunionen, en stor andel av dessa människor mördades i det som idag är Ukraina. Denna relativt okända del av Förintelsen – som annars har kommit att förknippas med utrotningsläger belägna i Polen – har kommit att kallas “Holocaust by bullets”.

Det var ingen hemlighet för någon som deltog i striderna på östfronten att SS och så kallade polisförband ägnade sig åt ”partisanbekämpning”, vilket i praktiken var systematiska massmord på den judiska befolkningen. Miljoner män och kvinnor, barn och åldringar mördades systematiskt och planlagt. Detta visste även de svenskar som stred på den nazityska sidan oavsett om de själva deltog i massakrerna eller inte.
I bakgrunden till dessa hemkommande SS-frivilliga och öppet nazistiska organisationer under efterkrigstiden, har det också hela tiden funnits personer som mer i det fördolda har agerat och stött denna inhemska nazism. Många av dessa vädrar nu morgonluft. Och det handlar uppenbarligen om personer med mycket pengar. SD var under 2014 det parti i Sverige som fick störst privata donationer av alla – betydligt mer än moderaterna.
Bland dem som nu är aktiva, öppet eller i det fördolda, finns ofta släktband tillbaka i historien till en tid när utbildat folk – läkare, advokater, höga militärer, polischefer – öppet sympatiserade med nazityskland.
Men, kanske någon säger – SD fick ju bara knappt 13 % av röstetalet i senaste valet, inte kan de väl utgöra något verkligt hot? Är inte deras prat om maktövertagande, bara ett tomt och nästan löjeväckande hot? Hur kan vi idag vi idag förstå kopplingarna till dessa systematiska massmord? Vilket är SD:s politiska mål?
Det är lätt att fastna vid de fruktansvärda brott om nazisterna begick i östra Europa. Men för att på allvar förstå bakgrunden måste vi gå tillbaka till 1923, när Hitler och flera av dem som sedan blev det ökända ledargarnityret i den tyska nazismen, försökte iscensätta en kupp i München. Målet var att med våld tillskansa sig makten i Tyskland. Men planerna slog fel. Kuppmakarna hade räknat med polisens och militärens stöd, men detta stöd uteblev. Istället greps kuppmakarna och Hitler sattes i fängelse.
Istället för en nazistisk statskupp, skulle man utnyttja demokratin och demokratiska val, för att ta makten
Hitler hade dömts till ett flerårigt fängelsestraff för kuppen i München, men i praktiken satt han fängslad bara i åtta månader efter rättegången under omständigheter som präglades av mycket bekväma förhållanden. Han hälsades med ”Heil Hitler” av flera fångvaktare och tog emot flera dagliga besök. Han hade flera medarbetare i sin närhet, bland annat Rudolf Hess. Under månaderna i fängelse tid dikterade han boken Mein Kampf just för Rudolf Hess som var den som skrev. Det är nu som hela partistrategin lades om. Istället för att försöka genomföra en nazistisk statskupp, skulle man utnyttja demokratin och demokratiska val, för att uppnå sitt mål. För det rådde ingen tvekan om att målet fortfarande var detsamma. Man skulle ta makten, hela makten och omforma Tyskland i enlighet med sin ideologi. Demokratin var bara ett nödvändigt ont, ett verktyg för att avskaffa demokratin.
Nazistpartiets omsvängning i denna grundläggande fråga om hur man skulle ta makten är alltså det första viktiga steget i den process som kulminerade i januari 1933.
Men det går dåligt för nazisterna i de tyska riksdagsvalen på 1920-talet, som jag beskriver i min kortfilm. Under andera halvan av tjugotalet upplever Tyskland en period av ekonomisk framtidstro och kulturellt uppsving. I valet i maj 1928 får partiet bara 2,6 % och tillhör gruppen av betydelselösa småpartier. Men så ett och ett halvt år senare kommer den stora börskraschen i New York. Eftersom det ekonomiska uppsvinget i Tyskland var kopplat till amerikanska krediter så drabbades Tyskland snabbt och skoningslöst och massarbetslöshet och svält blev en påtaglig verklighet.

Allt elände var de övriga partiernas fel. Hitlers budskap var det som SD idag använder när de talar om “sjuklövern”. Alla andra partier är landsförrädare.

Hitler och nazisterna var inte sena att utnyttja läget. Allt elände var de övriga partiernas fel. Märk retoriken här – Hitlers budskap var det som SD idag använder när de talar om “sjuklövern”. Alla andra partier är landsförrädare.
Det var dessa partier som enligt den nazistiska propagandan hade svikit Tyskland redan efter första världskriget. Ett krig som den tyska nationen inte hade förlorat militärt enligt nazisterna – det var politikerna i Berlin som hade sålt ut landet. Denna lögnaktiga dolkstötslegend fick nu förnyad aktualitet i nazisternas retorik. Och våren 1930 gick Hitler och nazisterna från 2,6 % till 18,6 % och blir efter socialdemokraterna riksdagens största parti. Men det politiska och ekonomiska kaoset fortsätter och svaga regeringar avlöser varann. När det blir nyval sommaren 1932 får Hitler starkt stöd av ledande tidningsägare – han får bl a tillgång till ett eget flygplan som han använder i sin valkampanj. Och genom att skickligt utnyttja det nya radiomediet blir partiet med drygt 37 % största parti i riksdagen.

Trots vad som ibland sägs så uppnår nazisterna dock aldrig egen majoritet och i novembervalet 1932 förlorar partiet stort. Vid nyåret är det därför många opinionsbildare som räknar ut nazisterna som svalan som flög en sommar.

Men i januari 1933 utses Hitler till rikskansler och bildar regering. Den som hjälpte honom till den möjligheten var den borgerliga politikern Frantz von Papen som här sitter i baksätet vid Hitlers triumffärd genom Berlin 1 maj 1933. Von Papen var övertygad om att han kunde kontrollera Hitler som han ansåg okunnig om hur praktisk politik bedrevs. “Hitler kommer att sitta och gnälla i ett hör när jag är klar med honom” sa han föraktfullt till oroliga medarbetare i januari.

Adolf Hitler i kortege på första maj 1933 med Frantz von Papen i baksätet.

Men i och med maktövertagandet hade demokratin spelat ut sin roll för nazisterna och det som nu återstod var att i konkreta beslut också avskaffa demokratins institutioner. Och det gick mycket snabbt. Processen inleddes med politiska mord och internering av fackföreningsmän och kommunister i läger under SS ledning. Mycket snart inleddes systematiska förföljelser av alla oliktänkande och av landets judar. Tyskland förvandlades snabbt till en enpartistat – i slutet av 1934 var förvandlingen genomförd. Denna historiska process i Tyskland 1933-34 brukar kallas just för ”Maktövertagandet”.
Maktövertagande. Detta är alltså det ord som ledande Sverigedemokrater idag använder om sitt eget politiska mål.
Hur var detta möjligt? Finns det något vi kan lära oss av det som hände? Ett avgörande misstag var att alldeles för många människor i ansvarig ställning vägrade tro på vad dessa nazisterna faktiskt sade helt öppet om det förestående maktövertagande. Och att dessutom en hel del personer som egentligen inte delade nazisternas grundideologi trodde att de skulle tjäna på omvandlingen. Somliga trodde till och med att de kunde kontrollera denna nya kraft – och samtidigt tjäna pengar. Vi ser samma situation idag.
Idag talar ledande personer inom SD helt öppet om sitt eget “maktövertagande”. Alldeles för många människor i ansvarig ställning lyssnar inte eller vägrar tro på vad SD faktiskt säger helt öppet om sitt förestående maktövertagande. Och alldeles för många människor som egentligen inte delar SD:s grundideologi tror att de kan tjäna på omvandlingen. Somliga tror till och med att de kan kontrollera SD – och samtidigt tjäna pengar. Och SD:s ton är trosviss. De ska ta över makten. Och då ska människor med fel åsikter rensas ut.
Varifrån får SD:s ledning denna känsla av förestående seger? Vem eller vilka är det som viskar i deras öron att det snart är dags? Och på vilka positioner sitter dessa personer som inger dessa ledande SD:are sådan tillförsikt? Det råder ingen tvekan om att det finns starka finansiella intressen – 2014 var SD det parti som fick störst ekonomiska bidrag, mer än moderaterna.
I januari 1933 hade det tyska nazistpartiet uppnått sitt första delmål – att ta kontrollen över Tyskland. Nu fortsatte omvandlingen av det tyska samhället och med det förintelsen av alla dem som inte ansågs lämpliga som en del av det tyska nationen.
Tolv år senare stod det klart. En liten extremiströrelse med ett fåtal anhängare som så snöpligt hade misslyckats i München 1923, hade nära nog förintat hela världen. Resultatet var miljoner och åter miljoner döda, en förstörelse som saknade motstycke och världshistoriens första industrialiserade massmord.
Och allt detta i den tyska nationalismens namn, i nationalsocialismens namn. För de vägrade precis som dagens nazister att bli kallade nazister. Det ordet var stigmatiserat och det långt innan Tyskland hade förlorat världskriget.

Om själva ordet ”nazist”

SD vill inte bli kallade nazister. Och det kan man förstå. Men i SD:s fall är det litet speciellt, vilket vi kanske kan inse med tanke på hur partiet uppstod. Att förneka nazismen var ett centralt inslag i själva partigrundandet.
Men SD delar också denna grundmurade avsky inför själva ordet ”nazism” med alla som är nazister helt öppet – flertalet partier, organisationer och personer som öppet hyllar Hitler och förnekar Förintelsen motsätter sig att bli kallade nazister.
På den punkten är det ingen skillnad mellan öppet nazistiska Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) och Sverigedemokraterna. “Vi är fortfarande inte nazister, blanda inte päron med äpplen” säger tweeten från Nordfront.
Detta kan ju verka en smula märkligt. De erkänner villigt att de är nationalsocialister, men vägrar konsekvent att acceptera att de skulle vara nazister. Men paradoxen är skenbar. Ordet “nazism” har en alldeles särskild laddning, med en historia som går mycket långt tillbaka.

Föraktet för de korkade österrikarna

Att epitetet nazism är något som även de mest rättrogna nazister tar avstånd är ingen tillfällighet. Denna avsky för själva ordet fanns faktiskt med redan från det tyska nazistpartiets, NSDAP:s allra tidigaste år. Och historien går ännu längre tillbaka än så. Ignatz var ett populärt pojknamn i det katolska Österrike och blev i Tyskland under första världskriget ett begrepp för soldater från Österrike-Ungern. Enligt dåtidens tyska – framför allt preussiska – fördomar, var österrikarna ganska tröga. Föraktet för de korkade österrikarna ledde så småningom till att namnet Ignatz blev synonymt med korkad och kortformen ”Naczi ” blev ett allmänt skällsord.
Enligt den tyska ordboken ‘Etymologisches Wörterbuch der deutschen Sprache‘ började de tyska nazisterna kallas för ”nazis” redan under partiets allra första tid. Motivet var enkelt. Eftersom det likalydande ordet ”Naczi” hade kommit att betyda korkad så var det alltså i sig själv förlöjligande att kalla någon för ”nazi” – utan någon koppling till en ideologi.
När en österrikisk korpral blev ledare för ett Nationalsocialistiskt parti var också folkhumorn blixtsnabb. De var helt enkelt “nazis”, dvs korkade – att Hitler blev ledare för nationalsocialisterna bidrog till att göra etiketten ”nazi” oemotståndlig för dem som ville visa sin avsky både för den nazistiska ideologin i allmänhet och partiledaren i synnerhet.
Men under Nazitysklands 12 år vid makten skulle ingen i Tyskland öppet ha vågat kalla ideologin för nazism och det var helt uteslutet att en partimedlem i NSDAP skulle ha kallat sig själv för nazist. Alla visste att det var ett skällsord präglat av djupaste förakt.
Efter andra världskriget blev dock ordet ”nazism” det dominerande. Men när detta epitet blev allenarådande öppnades det också upp ett utrymme för dem som fortsatte att hylla Hitler. De kunde enkelt förneka att de hade något med ”nazism” att göra. Det hade ju inte ens Hitler själv haft.

Hollywoodnazismen

Och här kommer uttrycket “Hollywoodnazism” in. För dagens öppna nazister är det som vi redan sett självklart att Hitlers ideologi svärtades ner av segrarna efter andra världskrigets slut. Bland segrarmakterna i allmänhet och i Hollywood i synnerhet skapades en bild av det tyska 30- och 40-talen som enligt dessa personer inte är den sanna. Själva föredrar de att kalla sin politiska uppfattning för ”nationalsocialism” – en ideologi som har mycket litet med den nidbild som de hävdar har prånglats ut av segrarmakterna ända sedan Hitlers död, framför allt via filmer från Hollywood.
Istället vill de lyfta fram en positiv beskrivning av samma ideologi – där kärnan är en nationalistisk rörelse för att rädda den vita rasen undan undergång. Det är här begreppet “vit makt” kommer in.
Och det är också här det gemensamma perspektivet mellan SD och det öppet nazistiska Nationella Motståndsrörelsen NMR kommer in. Man är definitivt motståndare till ”Hollywoodnazismen”. Dessa tongångar finns också bland företrädare för SD. En SD-politiker i Haninge, Jenny Manners, gick till och med så långt att hon föreslog en sammanslagning mellan SD och öppet nazistiska NMR. Det handlar om att rädda Sverige. Hon motiverade sitt ställningstagande så här:
Om vi inte slår oss ihop tillsammans mot dessa mörkerkrafter som vill förstöra Sverige, så kommer det snart inte att finnas något Sverige kvar.” ”Tyvärr är det inte bara vänstern och etablissemanget som uteslutande har köpt bilden av de ondskefulla ‘Hollywoodnazisterna’ utan även en del Sverigevänner.”
Att tillbakavisa nidbilden ”Hollywoodnazismen” bygger på tankefiguren att det finns en annan ideologi bakom svartmålningen från Hollywood, ett tankesystem som står för det som är gott och rätt, en ideologi som i själva verket inte alls är ondskefull.
Det är naturligtvis enkelt att avvisa detta absurda försök att teckna Hitlertiden i ljusa färger. Idag har vi tillgång till en otrolig mängd historiska fakta om denna fruktansvärda period i mänsklighetens historia.
SD valde redan från början en annan väg. Alla ytliga attribut skulle rensas ut och alla som inte begrep att det var detta som gällde fick gå. Ett mycket belysande exempel på detta är det som inträffade sommaren 1996 och som i olika omgångar har åkt runt på nätet som ett bevis för att SD är nazister. Ingen som någon gång har intresserat sig för SD:s historia har undgått filmen och de bilder som är hämtade från denna film. Men frågan är vilken slutsats man bör dra av det som avbildas.
Det viktiga är nämligen inte händelsen i sig. Utan partiledningens reaktion.
Det var sommaren 1996 som den tidigare vice ordföranden i partiet Tina Hallgren Bengtsson talade på ett möte i Höör. Hon höll talet i naziuniform med koppel, ridstövlar och en hakkorsflagga tillsammans med svenska flaggan på ett staket bakom sig. Hon talade inför ett 50-tal nazister och maken Jan Bengtsson, som även han gick omkring i naziuniform och armbindel med hakkors. I ett känslosamt tal åkallade Jan Bengtsson den tyske Ledaren: “Adolf Hitler, sträck ut din hand från Valhall och visa oss den enda sanna vägen. Sieg heil!¨
De här bilderna från en händelse som inträffade ett år efter att Jimmie Åkesson blev medlem i partiet har cirkulerat runt i många år. Och är naturligtvis ytterst besvärande för en partiledare som påstår att han aldrig hörde talas om något sådant i SD på den tiden. Höör ligger bara en timmes bilresa från Sölvesborg och Tina Hallgren Bengtsson och Jimmie Åkesson kände varandra väl.
”Härmed är det förbjudet med uniformer och Hollywoodnazism!”
Det har senare påpekats att mötet arrangerades av en nazistisk gruppering, men den intressanta frågan här är inte vilka det var som organiserade detta möte utan den dåvarande SD-ledningens reaktion inför denna uppvisning i hakkors och öppna Hitlerhälsningar. Anders Klarström hade året innan ersatts av den före detta centerpartisten Mikael Jansson som nu blev fly förbannad. Och han röt till: ”Härmed är det förbjudet med uniformer! Och Hollywoodnazism!”
Smaka på uttrycket: Hollywoodnazism. Det Mikael Jansson vände sig emot var inte nazismen i sig utan just det utanverk som blivit berömt via filmer från Hollywood – hakkorsen, uniformerna, Hitlerhälsningarna. Innehållet är viktigare än utanverket och de ytliga symbolerna är ett problem.
Att just tongivande personer i kretsarna kring och i SD förekommer i sammanhanget har naturligtvis sin betydelse. Och Jan Bengtsson har senare återkommit till SD. Men paradoxalt nog så visar den där händelsen från 1996 inte i första hand att SD var nazistiskt utan framför allt hur djupt deras avståndstagande till “Hollywoodnazismen” faktiskt satt.
Därför tror jag att SD-ledningen i en mycket speciell mening är fullständigt ärliga när de förnekar att de är nazister. De är inte ”Hollywoodnazister” eftersom ”Hollywoodnazismen” är en svartmålning och inte motsvarar deras bild av det tyska 30- och 40-talet. De fokuserar istället på det som ändå var bra i deras perspektiv. Det de kallar ”Hollywoodnazism” förvanskar den historiska epok som de egentligen hyllar.
Att ta avstånd från nazismen är en självklarhet för varje demokrat. Men att ta avstånd från nazismen behöver inte innebära att man tar avstånd från Hitler, Förintelsen eller den nationalsocialistiska ideologin. Det spelar en avgörande roll vad man tar avstånd ifrån när man säger sig inte vara nazist. Medlemmar i öppet nazistiska organisationer som NMR föredrar att istället för nazister bli kallade ‘nationalsocialister’. Men för vanligt folk är det ingen större skillnad mellan dessa två ord – nazist eller nationalsocialist, de är samma sak. Dessa organisationer har inte heller haft några större framgångar bland väljarna.
SD valde redan från början en annan väg. Redan på 1990-talet talade ledande företrädare – även övervintrande Waffen SS – om att det vore bättre att kalla sig ”socialkonservativ”. Frågan om partiets etikett har pendlat under årens lopp. Idag säger man sig vara just ett ”socialkonservativt parti med nationalistisk inriktning”. Och man blir förtörnad över att bli kallad nazist – och anmäler Löfvén till Konstitutionsutskottet.
Men det spelar en avgörande roll vad det är man tar avstånd ifrån. När det gäller själva ordet nazism kan vi som inte bryr oss om ett gammalt skällsord mot österrikare, bara konstatera att ordet ”nazism” helt enkelt har kommit att ge namn åt en av världshistoriens värsta ideologier.
Och de som idag vägrar att bli kallade nazister av samma anledning som Hitler avskydde att bli kallad nazist, eller av någon påstådd svartmålning i Hollywood behöver vi faktiskt inte bry oss om överhuvudtaget. De ÄR nazister.

Nolltoleransen

Hur är det då med den långa rad av uteslutningar som partiet har kantats av genom åren? Är inte den ”nolltolerans mot rasism” som Åkesson lanserade 2012 ett tecken på en mer djupgående förändring bort från nazismen och rasismen?
Här tror jag att man måste förstå att SD i stor utsträckning också präglas av en annan likhet med det tyska nazistpartiet NSDAP under detta partis tidiga år.
Interna stridigheter och maktkamper pågick ständigt och hänsynslöst. Hitler lyckades efter sitt knappa år i fängelse efter den misslyckade kuppen 1923 göra sig av med all intern opposition – en opposition som mindre handlade om ideologi än om Hitlers egen maktposition. Det sista steget i denna process var de långa knivarnas natt i juni 1934. Efter detta massmord på politiskt oppositionella var Hitlers makt oinskränkt.

Nolltolerans – ett verktyg för interna utrensningar

SD:s uteslutningar och den så kallade ‘nolltoleransen mot rasism’ har fungerat på ett likartat sätt – om än mindre blodigt. Partiets nolltolerans handlar mindre om att ta avstånd från rasism och mer om en intern vakthållning från den nuvarande ledningens sida gentemot potentiellt opålitliga partiföreträdare, personer som utmanar denna ledning. Förvånansvärt nog har denna charad fungerat förvånansvärt väl propagandamässigt och fått en hel del människor att tro att SD skulle ha ‘slutat med rasismen’. Men i själva verket handlade det om att lösa vissa interna maktproblem framför allt hotet från det egna ungdomsförbundet SDU och dess ledande figurer som Gustav Kasselstrand och William Hahne.
En rad personer uteslöts i en rasande fart och till slut upplöste man även SDU. Att det i första handlar om att komma åt interna utmanare och kritiker, förklarar också varför centralt placerade personer som Oscar Sjöstedt och Richard Jomshof hittills aldrig har varit i närheten av att uteslutas trots uppenbara övertramp. Sedan en tid är denna så kallade ‘nolltolerans mot rasism’ också på väg att spela ut sin roll i takt med att den hårda interna partikulturen sorterar bort alla som ifrågasätter ledningen på minsta vis.
Idag är tongivande företrädare obrottsligt lojala.

Oscar Sjöstedt ur den hemliga filmen.

De som får gå, som riksdagsledamoten Anna Hagwall, har partiledningen ändå velat bli av med. Den ekonomiskpolitiska talespersonen Oscar Sjöstedt fick däremot sitta kvar efter skandalen med antisemitiska skämt, där han under stor munterhet berättade om hur hans tyska kolleger sparkade på döda får och låtsades att fåren var judar.

Den israeliska regeringen kallar SD nazister

Men det finns också mer storpolitiska belägg för att det är korrekt att kalla SD för ett nazistiskt parti. Strax före jul 2016 fattade den israeliska regeringen ett avgörande beslut som också påverkar hur SD bör betraktas. Den 22 december 2016 skulle representanter för den tillträdande amerikanske presidenten Trump ha träffat två ministrar i Israels regering. Men det blev inget möte.
För i delegationen ingick en svensk politiker, Sverigedemokraten Kristina Winberg, och då vägrade Israels regering att möta även övriga politiker, också representanterna för Trump, nyvald president för Israels allra viktigaste allierad.
Orsaken som angavs var mycket tydlig. Enligt den israeliska regeringen, som uttalade sig i Times of Israel, representerar Winberg ett parti med ”nazistiska tendenser”.

Times of Israel, 21 december 2016

Detta var en politisk skräll av stora proportioner för Sverigedemokraterna. För att förstå vilken skräll detta är för SD så ska jag skissa bakgrunden. I snart femton år har SD försökt framställa sig som det mest Israel-vänliga partiet i Sverige, för att försöka tvätta bort sin egen nazism. Kombinationen med de judiska bröderna Ekeroth och omsvängningen från antisemitism till islamofobi efter 11 september 2001 var en propagandistisk snilleblixt. För om man verkligen vill kunna förneka att man är nazist så finns det inget slugare än att kalla sig Israelvän och lyfta fram att man har två judar på framträdande plats i partiet.
Åtskilliga gånger har jag också hört argumentet att SD inte kan vara nazister eftersom nazister är antisemiter och SD har ju bröderna Ekeroth och älskar Israel. Men när Israels regering inte ens vill medverka på en konferens där SD finns med, rasar alltihop samman. För hur kan man vara Israelvän om Israel inte ens vill ta i en med tång? Att detta inte är någon liten sak visar det faktum att Israel till och med är berett att riskera sina egna relationer till USA. Och det är inte bara i Israel som SD:s verkliga natur genomskådas.

Motståndet mot att kalla SD nazister

Det är alltfler både i Sverige och på andra håll som har påpekat att det inte går att bortse från vad SD står för ideologiskt.
Samtidigt finns det personer som anser att det är fel att kalla SD för kamouflerade nazister eller nazister i kostym. Dessa återfinns inte bara bland personer som är positiva till Sverigedemokraterna utan också bland personer som säger sig vara deras motståndare. Mina återkommande avslutande ord om att SD är nazister i kostym har väckt en del fientlighet på oväntade ställen. I en diskussion med några av dessa i augusti 2017 försökte jag påpeka att förintelseöverlevaren Emerich Roth som de senaste 25 åren outtröttligt har föreläst om parallellerna mellan nu och då, delar min uppfattning att SD är kamouflerade nazister.
Jag fick då höra att jag var ”löjlig” och ”mytoman” och att Emerich Roth aldrig hade hävdat något sådant. Denna hånfulla attityd var både obegriplig och obehaglig. Men detta hån och fula påhopp är också sakligt fel. Naturligtvis är det självklart att Emerich Roths ord väger mycket tungt i det här sammanhanget. Han var tillräckligt gammal när Hitler tog makten för att kunna följa hur den stegvisa utvecklingen gick till från vardagsvärld till fasa.
Den 2 november 2016 var Emerich glasklar när han beskrev sin uppfattning om SD. Jag skriver under på varje detalj, varje nyans i hans formuleringar. Och de som i fortsättningen vill kalla mig mytoman och lögnare får finna sig i att de i så fall också kallar Emerich Roth mytoman och lögnare:
”För mig är det mycket viktigt att Sverigedemokraterna inte normaliseras, så att de inte kan genomföra sin stövel- och uniformspolitik medan vi är förblindade av deras kostymer.
Sverigedemokraterna har gått från att på 1990-talet ha varit ett öppet nazistiskt parti, till att vara ett dolt nazistiskt parti. Så länge man klädde sig i stövlar och bruna skjortor och skrek ut sitt budskap, så att fradgan stänkte, hade man inte större valframgångar än de partier som fortfarande gör på det viset. 
Men någon måste ha tänkt efter och vunnit gehör för sina tankar. Genom att klä sig propert, tala verserat och tona ner retoriken och bara säga det som trots allt går att säga, har man lyckats framstå som ett valbart parti. Och blivit valt, märk väl.
Men tro för all del inte att Sverigedemokraterna är ett parti som alla andra. Sverigedemokraterna är ett dolt nazistiskt parti.”
Ja.Så skrev Emerich Roth. Sverigedemokraterna är ett dolt nazistiskt parti.
Därför är det med stolthet jag nu, med en dåres envishet, upprepar för tusende gången:
För övrigt vill jag påpeka att SD är nazister i kostym.
Emerich Roth återkom till detta i mars 2017 när han i ett öppet brev till Anna Kinberg-Batra skrev att hon banade väg för ondskan med sitt tal om samarbete med SD. Även denna gång var han tydlig med parallellen mellan nu och då:
Ja, frågan bör ställas. Om vi inte lyssnar på dem som har överlevt Förintelsen vilka ska vi då lyssna på när alla vittnen är borta?

Strategiskt klokt?

Som jag skrev inledningsvis finns det samtidigt människor som av olika skäl inte tycker att det är ”strategiskt klokt” att säga sanningen om SD. Låt mig därför klarlägga ett par saker som mer handlar om strategi i den gemensamma kampen mot nazism.
Mitt intresse av Sverigedemokraterna och nazismen är inte akademiskt, jag är inte i första hand intresserad på ett teoretiskt plan som om vi satt på ett seminarium i historia eller politisk teori. Jag är intresserad av frågan om vilka Sverigedemokraterna är praktiskt och politiskt.
Med rätt valda ord blir helt enkelt verkligheten tydligare.
Nu finns det människor som hävdar att även om det är sant att SD är nazister i kostym, ett kamouflerat nazistparti, så är det bäst att vi inte pratar om det. Ibland hävdas denna ståndpunkt med hänvisning till strategi – det fungerar inte att kalla dem nazister, folk bryr sig inte längre. Och istället borde vi fokusera på annan kritik. Min ståndpunkt när det gäller detta är mycket enkel:
Det är aldrig en bra idé att försöka dölja det man tror är sanningen. När det gäller analysen av vad SD står för så blir den dessutom obegriplig om man inte får med hela bilden. Givetvis är SD rasister – men deras rasism är specifik, deras rasism är den som var typisk för den tyska nazismen.
Jag har här listat några vanliga frågor jag har mött under de år som jag nu har hävdat att SD är nazister i kostym. Här är de tillsammans med mina svar.

Vanliga frågor och svar

1. ”Det är för stor skillnad mellan Tyskland på 1930- och 40-talet och Sverige på 2000-talet – det är helt enkelt för mycket som skiljer för att det ska gå att jämföra.”
Svar: Den som begär total identitet mellan då och nu kommer aldrig att kunna använda ”nazism” om något annat än det som präglade Tyskland 1933-45. Men ”nazism” är namnet på en ideologi, inte bara på en epok. De historiska situationerna ÄR dramatiskt olika, men precis som idag präglades den nazistiska strategin även på 1920-talet och det tidiga 30-talet av anpassning och kameleontiskt beteende. Som bekant förfinade Hitler och Goebbels den stora lögnen som politisk strategi.
2. ”Om vi hade haft ett ”riktigt” nazistparti med det stöd som SD har idag skulle vi ha en situation som liknade Tyskland vid årsskiftet 1929/30 med paramilitära band på gatorna som skulle slå ner invandrare, vänstermänniskor, HBTQ-personer och feminister etc. Den dag vi får ett ”verkligt” nazistparti med 20 procent av rösterna då kommer Sverige att vara förvandlat till oigenkännlighet.”
Svar: För det första. Ett sådant ”riktigt” nazistparti med alla yttre attribut skulle helt enkelt inte få 20% i ett demokratiskt val i Sverige idag. När Svenskarnas Parti vädrade morgonluft 2014 fick de inte mycket mer än en promille av rösterna. Och det är just denna insikt som ligger bakom snart trettio år av mödosamt politiskt arbete för att göra en mer lättsmält och aptitlig version av nazismen. För det andra har vi faktiskt redan dessa paramilitära band som hotar invandrare, vänstermänniskor, HBTQ-personer och feminister – men på ett sätt som av teknologiska skäl inte var möjligt på 1930-talet. För idag finns de på nätet. Ibland spiller det över i verkligheten som vid skolmorden i Trollhättan, det stora antalet mordbränder mot flyktingboenden, bombdåden i Göteborg och attacken mot åklagaren på Gotland. Det ser naturligtvis inte ut på samma sätt som i Tyskland, men även då var det primära syftet att skrämma människor till tystnad. Vi är dessutom redan ganska många som tycker att det här landet har förändrats oroväckande snabbt.
3. ”SD är inte nazister för de har inte den öppna antisemitism som ju var typisk för den tyska nazismen. Att den kanske finns där ändå under ytan räcker inte – det fanns ju antisemitiska strömningar exempelvis i Bondeförbundet på 1930-talet utan att det gjorde dem till nazister.”
Svar: Antisemitismen som öppen ideologi är inget nödvändigt inslag i nazism. Muslimhatet fungerar idag på ett liknande sätt som judehatet fungerade då. Att antisemitismen finns kvar i en sorts underjordisk existens inom SD är heller ingen hemlighet – vilket de senaste månadernas naziskandaler har visat med all önskvärd tydlighet. Att det finns antisemitism också utanför nazismen är heller inget argument. Parallellen till Bondeförbundet håller inte. Det partiet startades inte av aktiva nazister.
4. ”SD måste bekämpas hårt, men jag tror inte att det bästa sättet att göra det är att använda så hårda eller förolämpande ord som möjligt.”
Svar: Jag är inte ute efter att använda så hårda eller förolämpande ord som möjligt. ”Nazism” är för mig i första hand ett ord som beskriver en verklighet. Detta ord blev ett skällsord eftersom verkligheten var vidrig.
5. ”Ingen förnekar att SD grundades av nazister, men bestämmer detta ursprung helt och hållet vad det är idag? Och även OM det skulle vara så att kärnan inklusive Åkesson i hemlighet är fullblodsnazister kan ett parti som helhet inte vara ”hemligt” nazistiskt då de som rekryteras till det, och utgör dess bas, då inte kommer att agera som nazistiska stormtrupper.”
Svar: Jag tror att denna invändning helt enkelt bygger på en felaktig syn på hur de själva ser på det här med sin ideologi. Naturligtvis går de inte omkring och håller sin egentliga politik hemlig som någon sorts utomjordiska ödlor. Jag tror faktiskt att de i någon mening talar sanning när de förnekar att de är nazister – av Hollywoodtypen. Men att det förekommer två sätt att tala råder det ingen tvekan om – och det är den andra retoriken som ibland sipprar igenom och väcker uppmärksamhet.
6. “Ingen seriös historiker hävdar att Sverigedemokraterna är nazister. Därför är det fel att kalla dem nazister.”
Svar: Jag medger att det inte finns några dokument som visar att SD tog ett beslut att på alla sätt fjärma sig från den ytliga nazismen men behålla ideologins innehåll. Det är mycket möjligt att det någonstans finns sådana dokument, men denna avsaknad av dokument är ändå inte avgörande för mitt beslut att kalla SD för nazister i kostym. Låt mig göra en parallell till något som är betydligt mycket viktigare.
Den förintelseförnekande författaren David Irving har hävdat att det inte finns det något skrivet dokument som tydligt visar att Adolf Hitler gav order om att judarna skulle förintas. Det finns passager i några av hans berömda tal och det finns dokument som visar att han gav order om det så kallade eutanasiprojektet, T4, det systematiska massmordet på barn och vuxna med funktionshinder. Vi har också protokollet från Wannsee-konferensen som under Heydrichs ledning planlade Förintelsen. Men ingenstans har något dokument återfunnits som definitivt bevisar att Förintelsen skedde på Adolf Hitlers uttryckliga order. I detta har Irving rätt.
Innebär detta att vi inte kan säga att Hitler bar ansvaret? Naturligtvis inte. Alla historiska händelser och samband kan inte klarläggas med skrivna dokument. Och idag vet vi att den bild av att Nazityskland skulle ha varit hyperorganiserat och genombyråkratiskt helt enkelt inte stämmer. Det handlade snarare om en situation där Hitlers ord var lag, hans minsta nyck skulle följas och han överlät till sina underhuggare att konkurrera om vem som bäst lyckades tillfredsställa hans önskningar. Och alla visste om hans återkommande utfall just mot judarna som det tyska folkets främsta fiende. Därför ser vi också ständigt pågående konflikter mellan de olika ledande personerna inom nazieliten, allra tydligast mellan Himmler och Göring, och mellan deras respektive underlydande. Men det grundläggande är att alla visste vad det var Hitler ville ha gjort. Formella beslut krävdes sällan.
Den historiska forskningens slutsatser om den tyska samhället under nazismens tolv år är som all annan historieforskning därför resultatet av en sorts pussel där dokument, ögonvittnen och fysiska spår tillsammans med tolkningen av allt detta bidrar till att vi idag har en betydligt mer sammansatt uppfattning om denna epok.
Detta gäller på liknande sätt de slutsatser som rör Sverigedemokraternas historia och ideologi. Jag har försökt lägga ett pussel kring vad vi vet om varför partiet grundades och hur det sedan utvecklades. Att det inte finns några avgörande dokument som visar det jag hävdar är sanningen om hur partiet grundades och sedan utvecklades är inget avgörande argument mot min hypotes.
Den avgörande bakgrunden är följande:
Efter Förintelsen har alla nazister av lätt insedda skäl haft svårt att tala öppet om sin ideologi. På 1950-talet gjordes stora ansträngningar från olika nazistiska grupperingar att bevisa att Förintelsen bara var segrarnas propaganda, men inte ens de mest envetna försöken till revisionism har haft någon större framgång. På 1990-talet kom denna ideologi att kallas “vit makt”. Ett alternativ i förhållningssättet till nazismen blev att istället förneka alla kopplingar till den ideologi som var Hitlers. Detta förnekande blev som en andra natur och en del av den ideologiska själen. Men nazister är och förblir de. Ideologin är densamma.

Normaliseringen av SD måste stoppas!

SD är idag ett parti med 48 ledamöter i Sveriges riksdag. Det är 48 mandat som vissa företrädare för andra riksdagspartier gärna skulle vilja komma åt. Överallt inom borgerligheten, i partier, näringslivets lobbyorganisationer och på vissa av de borgerliga tidningars ledarsidor pågår en diskussion om att det nu är läge att släppa in SD och låta dem sitta med vid politiska förhandlingar. Somliga tittar längtansfullt på Gävle där alliansens partier kunde bryta ett hundraårigt socialdemokratiskt maktinnehav genom att luta sig mot SD.
Ett ännu längre gånget försök i Hässleholm slutade i totalhaveri när det visade sig att Sverigedemokraten Ulf Erlandsson inte bara var hårdför rasist utan också hade ägnat sig åt minst sagt tvivelaktiga affärer. När han avgick följde hela SD-gruppen i kommunfullmäktige med honom. Expo kunde då avslöja att en av de som fyller de nu tomma stolarna i kommunfullmäktige nazistveteranen Bengt-Göran Rudbring.
Men de giriga försöken från delar av borgerligheten att få en del av SD:s väljarbas fortsätter. Att påminna om Sverigedemokraternas sanna natur har därför aldrig varit viktigare. Att konsekvent kalla SD för nazister i kostym är samtidigt inget jag gör lättvindigt. Och att ordet ”nazism” är ett skällsord är inte det centrala.
Ordet uppstod som en beskrivning på en ideologi och en politisk verklighet som var vidrig. Men det var likafullt en beskrivning, och den beskrivningen är giltig även idag. Den beskrivningen delades inte av de som grundade SD – för dem var Förintelsen en lögn och propaganda från fienden.
Men vi har facit.
Hitler gick inte till val 1932 på att han skulle ockupera halva Europa och systematiskt utrota miljoner människor. Vi ska inte förvänta oss att SD idag talar öppet om vad som är deras slutmål när de, som de säger ”har tagit makten”.
Sverigedemokraterna idag är resultatet av snart trettio år av mödosamt politiskt arbete för att göra en mer lättsmält och aptitlig version av en ideologi som borde ha försvunnit för alltid 1945.
Och frågan bör ställas. Om vi inte lyssnar på dem som har överlevt Förintelsen vilka ska vi då lyssna på när alla vittnen är borta?
SD är nazister i kostym. 

3 kommentarer

Johnny · 12 maj, 2017 kl. 02:15

Öerhört intressant och ett superviktigt ämne.

Tack som fan Maria

Anders Hill · 17 maj, 2017 kl. 23:19

Jag är naturligtvis som samhälls- och beteendevetare inte okunnig i ämnet, men är ändå full av beundran för det sätt Maria skriver på och med den noggrannhet som jag som Maria bygger upp slutsatserna på. SD uttrycker en samhällssyn och en värdegrund som inte skiljer sig från den nazistiska. Man använder begrepp som är kopior från dåtiden. Man delar upp människor i vi och dom. Resonemanget vilka som är svenskar resp. svenska medborgare (t.ex. samer, finnar osv med medborgarskap) är direkt kopierat från Hitlers rastänk. F.ö. är väl varken Åkesson eller Söder ”svenskar” om man rotar några hundra år bakåt. När blir man f.ö. svensk – i vilken generation. Blir jag som vallon svensk? Hela diskursen speglar en sjuk världsbild och människosyn som man delar med nazisterna. Man talar om socialkonservatism. Jag undrar om man förstår begreppet själva. Det kan jag utreda en annan gång, bara här konstatera att socialkonservatism per definition är politiska självmål – som om samhällsutvecklingen går att bromsa och att man kan återgå till något tidigare stadium i samhällsutvecklingen. Då har man inte riktigt hängt med i utvecklingen lite som att trycka på gasen med handbromsen hårt åtdragen – korkat skulle man enkelt kunna uttrycka det…

Bernt · 27 juni, 2017 kl. 17:40

Det är många som idag inte vet vad NSDAP egentligen betyder så det bör nämnas;
Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei = Nationalsocialistiska Tyska Arbetarpartiet.
I tidiga tal och skrifter betonades att de var Arbetarnas parti för Folket. Något de följde upp med genom att faktiskt jobba för att minska den stigande arbetslösheten med att starta alla dessa projekt som faktiskt skapade enorma mängder med arbeten, så allt fler gick från fattigdom till ett bättre liv med arbete bostad t.o.m. egen bil (även WV var ett av dessa projekt som syftade till att BÅDE skapa arbeten OCH ge folket en statussymbol till en billig penning). Jag tar upp detta för at påminna om hur man gör ett parti populärt, för de som envisas med att SD ”har ju bra saker för folket på programmet”. Jo men det hade ju NSDAP också, och levererade…….tills de hade 100% makt.

/För övrigt vill jag påpeka att tigerns ränder går inte ur i tvätten….

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Relaterade inlägg

Arkiv

Om onödiga debatter och myten om filterbubblor

I våras skrev jag om det här med filterbubblor. Om att de inte finns.  Men som en modern råttan i pizzan tycks denna nya myt närmast odödlig. Nu växer kritiken i forskarvärlden mot detta märkliga Läs mer…

Arkiv

OM YTTRANDEFRIHET

När debatten kring Bokmässan inleddes på allvar i augusti 2016 så fann jag det oerhört märkligt att kunskapen om vad yttrandefrihet är, var så dåligt spridd. Jag skrev ihop en sida om saken som jag Läs mer…

Arkiv

Sveriges Radio och det dödliga skjutvapenvåldet i Sverige

I tisdags den 5 september hade Sveriges Radio i sina nyhetssändningar och i Studio Ett i P1 en stort uppslagen nyhet om det dödliga skjutvapenvåldet i Sverige. Enligt denna nyhetsrapportering ligger det dödliga skjutvapenvåldet i Läs mer…