Idag (torsdagen den 11 maj) klockan 11.00 avkunnades domen mot Jonas Inde som på twitter hotade Aftonbladet-reportrarna Oisin Cantwell, Fredrik Virtanen och Daniel Swedin. Skådespelaren skrev bland annat att han skulle hoppa på Fredrik Virtanens skalle så att ”hjärnsubstansen sprutar”.

Inde åtalades också för hot mot ett kvinnligt hovrättsråd, som hade dömt i en vårdnadstvist där han var part, och en manlig hög polischef i Stockholm, som aldrig haft något med honom att göra. Inde fälldes för hotet mot hovrättsrådet, men friades för hotet mot polischefen. Tingsrätten skriver i domen: ”Det står klart att det inte var fråga om något personligt angrepp utan för att de enligt Jonas Inde skriver för en feministisk tidning. Ett sådant angrepp på journalisters arbete och rätt att skriva förskyller också fängelse.”

Jonas Inde dömdes till en månads fängelse.

En väg in i nazismen går för vissa män via antifeminismen. Denna antifeministiska väg har ibland triggats av en personlig upplevelse av att ha blivit illa behandlad just som man, och att detta är ”feminismens” fel. I Jonas Indes fall finns det en vårdnadstvist med i bilden. I rättegången mot Inde fälldes han också för att ha hotat ett hovrättsråd som hade dömt just i en vårdnadstvist där han var part.
Jonas Inde har inte gjort någon hemlighet av att han sympatiserar med NMR.

Under mina år som journalist blev jag flera gånger kontaktad av den sorts människor som ofta kallas rättshaverister.
Det jag lade märke till var att det ibland fanns ett verkligt övergrepp som hade startat det som senare skulle stämplas som ett rättsligt haveri. Vid några tillfällen har jag också haft förmånen att bidra till att människor har fått upprättelse.
I botten finns alltså ibland en verklig oförrätt som sedan har gått i spinn.
Ibland. Men inte alltid.

Ibland är en personlig motgång bara en motgång, som förvärras av en vägran att göra avkall på orättmätiga privilegier, en ovilja att ta ansvar för sina handlingar, en strävan till ansvarsbefrielse.

När det gäller de som har halkat in på nazismen via antifeminismen så blir denna nya ideologi i första hand en tankevärld präglad av en återupprättad manlighet, en ny gemenskap av likasinnade män där de egna oförrätterna kan ges en ”högre” förklaring.
‘Det är inte mitt fel, det är samhället som har blivit alltmer feministiskt och därför missgynnar en sådan som jag.’

Centralt i denna tankefigur är just orden ”det som har hänt mig är inte mitt fel”.

Att vägra ta ansvar för sina handlingar, att söka ansvarsbefrielse till varje pris också när bevisen är överväldigande är ett beteende som är välbekant i forskningen kring mäns våld mot kvinnor.
Typiska formuleringar här är:
”Jag tappade kontrollen”
”Jag minns inget”
”Jag var helt slutkörd”
”Jag hade det tufft på jobbet”
”Jag var full”

Utan tvekan är alkohol den absolut vanligaste bortförklaringen i dessa sammanhang. I de allra flesta fall handlar dessa undanmanövrer inte om en bristande insikt utan om ett självbedrägeri av ganska ytligt slag. Egentligen vet dessa män sanningen.
‘Jag vet att det var fel. Jag borde inte ha gjort så. Det var dumt.’

Men det erkännandet sitter oerhört lång inne.

Den antifeministiska vägen in i nazismen har en egenhet. Nazister väcker sällan sympati för sin övertygelse. Men den man som säger att han har förlorat vårdnaden om sina barn och som medger att han dricker för mycket han väcker mångas medlidande, förståelse och ibland nästan sympati. Räcker det för att urskulda nazism? Svaret borde vara självklart.

Som man kan se av hans tweets är det ingen hemlighet att Jonas Inde tycker att NMR är ”Sveriges enda fredsrörelse”, att NMR går mot sitt segertåg i Falun 1 maj och att NMR är den enda politiska kraft i Sverige som ifrågasätter globalismen – om man ”bortser från SD:s sionistiska halvmesyr”. I Jonas Indes världsbild är det inte nazisterna som står för våld utan”den feministiska rättvisan som har försökt mörda mig i fem år nu”.

Det är just här som omgivningens reaktion blir avgörande och kan få katastrofala följder.

Den som tycker synd om Jonas Inde och försöker bortförklara hans nazism med hans ”tragedi” blir delaktig. Då fungerar hans försök till ansvarsbefrielse. Men Inde är en vuxen person – en mogen man på snart femtio år. Han står inte under förmyndare och hans uttalanden ska rättmätigt prövas i domstol.

Därför vill jag uppmana alla er som känner en impuls att ”förstå” Jonas Inde, att tycka synd om honom, att skylla på hans alkoholproblem eller hans möjliga psykiska problem. Gör inte det.

Ni har ett stort ansvar. Givetvis inträffar tragedier i den meningen att någon har drabbats av något utan egen förskyllan. Men den som ena dagen använder sin egen alkoholism som ursäkt för sina våldsamma attacker, men som nästa dag skryter med att de fick vad de förtjänade, bör inte bemötas med medlidande eller sympati.

Jag har ingen inblick i den vårdnadstvist som Jonas Inde ständigt återkommer till. Men det jag vet är att även om det skulle ha begåtts fel i den processen så kan ingenting i detta urskulda nazism.
Den som blir nazist därför att han anser sig orättvist behandlad av ”feminister som vill mörda honom” bör inte bemötas med förståelse. Nazismen är nazistisk oavsett hur den startade på ett personligt plan.

Omgivningens ansvar är avgörande här. Och i denna omgivning ingår vi alla

Senast jag kontrollerade, hade vi inte infört någon ”tycka-synd-om-nazister-dag”.

Maria Robsahm


3 kommentarer

Elisabet · 11 maj, 2017 kl. 17:05

Jag är av den åsikten att alkohol gör handlingen värre.
Alltså inget att skylla på utan det förvärrar handlingen. Alkohol kan aldrig bli en ursäkt, tvärtom.
Barn, alltså under 18 år, kan jag tänka annorlunda om. De är inte färdigutvecklade och även om de vet att något är fel så kan det vara svårt att överblicka vilka kondekvenserna blir fullt ut. Men är man vuxen så är det bara att hacka i sig.
Hoppas verkligen att rättsväsendet tar tag i problemet med nazismen med de lagar vi trots allt har.
Nazismen förtjänar ingen sympati eller medömkan. Den ska bekämpas!

Katarina Ohlson · 13 maj, 2017 kl. 13:19

Jonas världsbild är en spegling av hans själ. Han är en man som har fått en del följder av sin dysfunktionalitet, men som vägrar ta till sig några som helst lösningar. Han väljer att stanna i självömkan och sin offerroll.

Tyvärr fastnar en del i medberoendefällan, precis som med andra missbrukare, och tror att han ska kunna räddas bara genom förståelse och förlåtelse. Men det enda som hindrar en person som hamnat i detta psykiska och andliga tillstånd som beroende/dysfunktionella är att omgivningen är tydlig med konsekvenser. Tuff kärlek vill jag kalla det, när det gäller att rädda en människa från sig själv. Endast självinsikt och en vilja att själv förändras kan föregå ett mirakel och tillfrisknande. Och det är tyvärr inte alla som kommer så långt, det krävs stor styrka och ett åtagande från ett socialt nätverk. Jag tror inte Jonas har det. Han är helt enkelt en tappad pojke.
Jag önskar honom inget ont. Men jag önskar honom konsekvenser, så många som behövs för att han ska hitta ut från den mörka sidan. Tyvärr får han den bekräftelse han tror att han behöver där..

Anders Hill · 14 maj, 2017 kl. 16:46

Klockren artikel. Det går aldrig att rättfärdiga att någon blev NMR-are pga påstådda personliga oförrätter. Om man hävdar att dessa våldsälskande, manschauvinistiska, narcissistiska är på något sätt fredligt orienterade får man förklara hur det kommer sig att så många av dem döms för våld både mot kvinnor och andra. Jag önskar att Elisabeth i sin kommentar har rätt ang. att gällande ska fungera för att få stopp på eländet var sanna. Jag tycker dock att verkligheten antyder annat när man inte tycks kunna hindra att de får demonstrationstillstånd, att straffskalan ligger helt fel. Några månader på kåken är väl närmast en merit i dessa kretsar. Hade det varit i USA (vars lagstiftning jag normalt inte försvarar) hade de fått sig en beta de sent skulle glömma….

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Relaterade inlägg

Arkiv

Den svenska krisen är politisk

Tiden har för länge sedan passerat där det duger att ironisera över dumhet eller okunnighet hos de väljare som sympatiserar med SD. Tiden är också förbi för alla förslag på hur vi ska få människor Läs mer…

Arkiv

MYT 1: ”Vi har inte råd”

Fem myter om ”massinvandring” Detta är första delen i en serie på fem artiklar där jag avslöjar vanligt förekommande myter i den svenska debatten om det somliga kallar ”massinvandring”. Först några inledande ord till hela serien: Det sägs Läs mer…

Arkiv

Det handlar inte om nazistiska rötter

”SD idag har inget att ta avstånd ifrån när det gäller sina rötter. De är samma parti idag som de var då: Ett kamouflerat nazistparti.” —– Det talas ofta om rötter. Om SD:s nazistiska rötter. Läs mer…