Eftersom det här med att förneka Förintelsen återigen har blivit aktuellt så kan det vara värt att påminna om en berömd rättegång i London som utspelade sig vid millennieskiftet. Den brukar kallas Irving vs Penguin Books och handlade egentligen om förtal. Men mycket mer stod på spel.

För sjutton år sedan i april 2000 kom ett domslut i en rättegång som hade väckt stor uppmärksamhet. Målet rörde förtal. Författaren David Irving hade stämt förlaget Penguin Books för att en av dess författare hade skrivit en bok där hon kallade Irving ”förintelseförnekare”.

Boken hette Denying the Holocaust och var skriven av historikern Deborah Lipstadt verksam i USA. Men det var först när boken gavs ut i Storbritannien som Irving skred till verket och begärde upprättelse för att han blivit förtalad. Brittisk lagstiftning kännetecknas nämligen av att det är den som misstänks för förtal som måste kunna visa att det finns skälig grund för omdömet.

Och Irvings syfte var entydigt. Han ville i en rättssal diskutera och framföra just de invändningar som han hade och därmed kunna visa att han inte var Förintelseförnekare eftersom han påstod sig ha fog för sina påståenden, exempelvis att det aldrig fanns några gaskamrar i Auschwitz.

Men rättegången kom inte att bli den succé för Irving som han hoppats. Lipstadts förlag Penguin anlitade historikern Richard J Evans, en av världens främsta på detta område.
Och det var i mötet mellan dessa två – David Irving och Richard Evans – som målet avgjordes.
Evans sa bl a följande när han utfrågades i rätten:

”Not one of Irving’s books, speeches or articles, not one paragraph, not one sentence in any of them, can be taken on trust as an accurate representation of its historical subject. All of them are completely worthless as history, because Irving cannot be trusted anywhere, in any of them, to give a reliable account of what he is talking or writing about. If we mean by historian someone who is concerned to discover the truth about the past, and to give as accurate a representation of it as possible, then Irving is not a historian.”

Den 11 april 2000 kom så domarens utslag – som alltså handlade om huruvida Lipstadt hade förtalat Irving eller om det kunde beläggas att Irving hade ägnat sig åt att förneka Förintelsen:

”The evidence supports the following propositions:
that the shooting of the Jews in the East was systematic and directed from Berlin with the knowledge and approval of Hitler;
that there were gas chambers at several of the Operation Reinhard camps and that (as Irving during the trial admitted) hundreds of thousands of Jews were killed in them and that there were gas chambers at Auschwitz, where hundreds of thousands more Jews were gassed to death.
It follows that it is my conclusion that Irving’s denials of these propositions were contrary to the evidence. Irving has for his own ideological reasons persistently and deliberately misrepresented and manipulated historical evidence.
Therefore the defence of justification succeeds.”

David Irving förlorade. Att kalla honom förintelseförnekare kunde inte anses vara förtal.

I en intervju 2001 beskrev Evans hur det hade varit att bli korsförhörd av David Irving, som inte hade någon jurist som representerade honom utan företrädde sig själv:

”Han var litet grann som en korkad student som inte lyssnar. Om han inte fick det svar han ville ha så upprepade han bara frågan.”

Evans skrev en bok om rättegången som verkligen kan rekommenderas: Lying About Hitler: History, Holocaust, And The David Irving Trial. Den kom 2001.

Men det finns en principiell fråga som kräver en kommentar. Ska historiska frågeställningar verkligen avgöras i domstol? Svaret är egentligen självklart nej. Och Evans har mycket intressant att säga om detta i sin bok Lying about Hitler.

Så här inleds den:

History on Trial

”What is historical objectivity? How do we know when a historian is telling the truth? Aren’t all historians, in the end, only giving their own opinions about the past? Don’t they just select whatever facts they need to support their own interpretations and leave the rest in the archives? Aren’t the archives full of preselected material anyway? Can we really say that anything historians present to us about the past is true? Aren’t there, rather, many different truths, according to your political beliefs and personal perspectives? Questions such as these have been preoccupying historians for a long time. In recent years, they have become, if anything, more urgent and more perplexing than ever. Debate about them has repeatedly gravitated toward the Nazi extermination of the Jews during the Second World War. If we could not know for sure about anything that happened in the past, then how could we know about this most painful of all topics in modern history?”

Mer ur kapitel 1:
http://www.nytimes.com/books/first/e/evans-01lying.html

Evans expertvittnesmål i rätten:
http://www.phdn.org/negation/irving/EvansReport.pdf

Evans bok:
https://www.amazon.co.uk/Lying-About-Hitler-Ev…/…/0465021530

Och som sagt – denna bok kan jag varmt rekommendera.

——
För övrigt vill jag påpeka att SD är nazister i kostym.


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Relaterade inlägg

Blogg

Affes körsbärsblogg

Som vi alla vet finns det ett särskilt intresse för det här med våldtäkter från den bruna högern. Inte så att de engagerar sig för de kvinnor som utsätts. Nej, deras agenda handlar egentligen inte Läs mer…

Blogg

Lika vanligt att kvinnor mördas i Norge som i Sverige.

Sedan ganska lång tid har en del försökt göra stor sak av att det dödliga våldet i Norge är mindre än i Sverige. SD försökte driva en jämförelse mellan Norge och Sverige som en valfråga, Läs mer…

Blogg

Allvarliga mätfel i NTU

Antal polisanmälda sexualbrott enligt NTU stämmer inte med den officiella statistiken Jag fick en mycket bra fråga kring min text om att det är alltmer ovanligt med våldtäkter utomhus. Jag visade där att ökningen av polisanmälda Läs mer…