Allt oftare dyker bilden av det idylliska 1950-talet upp. Då innan allt började gå fel. Det var tider det. I idyllikernas värld sken solen jämt. Men framför allt så var det lugnt och tryggt – det var nästan inga mord alls och nästan inga våldtäkter heller. Alla gick omkring i en sörgårdsidyll.

I den här artikeln vill jag berätta om 23 barn. Och om året 1956. Barn som mördades. I Sverige. I arkiven står det svart på vitt: förgiftning, genom skott eller sprängning, skärande eller stickande vapen, slag med handen eller med föremål, strypning eller annan kvävning och så sex barn som blivit dränkta. Mördade allihop. Det är en ruskig historia och den kräver litet bakgrund. Men ha tålamod.

 

Nostalgi med en agenda

Jag har som en del vet, försökt skapa litet reda i debatten om det dödliga våldet i Sverige. Och de mest bisarra inläggen har faktiskt blivit färre. De absurda påståendena om att man ”inte tror på BRÅ” har nästan försvunnit – särskilt sedan de som hävdat detta fått klart för sig att Socialstyrelsens dödsorsaksregister bekräftar BRÅ:s siffror.

Istället har nu en annan tankefigur dykt upp. För egentligen handlar ju inte detta om brottslighet alls. Det som ständigt ska ledas i bevis är hur Sverige har blivit allt sämre och att orsaken är lätt att peka ut. Och när det visar sig att det inte längre går att skrämmas med det samtida dödliga våldet så kommer en ny strategi. Fast egentligen är den inte så ny, den återkommer snarare. Igen och igen. Den handlar om att frammana bilden av ett drömt förflutet, en värld där allt var så mycket bättre. Nej denna dröm är inte ny – den återkommer ständigt i debatten från dessa nostalgiker med en agenda.

Som på den grekiska hydran växer det ständigt ut nya fruktansvärda huvuden på det monster som kallas ”massinvandringen”. Ett monster som är lika mycket en fiktion som någonsin ett grekiskt drama.

Dessa taktiska manövrer i den övergripande strategin får mig att associera till det antika Grekland och Euripides drama om Herakles. För som på den grekiska hydran växer det ständigt ut nya fruktansvärda huvuden på det monster som kallas ”massinvandringen”. Ett monster som är lika mycket en fiktion som någonsin ett grekiskt drama. Ett av dessa huvuden heter just “det var bättre förr – före massinvandringen”. Thomas Gür skrev en artikel på detta tema i GP häromdagen och hans text är intressant på flera sätt.

Thomas Gür och “Skära, skära havre”

Gür slår an tonen i artikelns första mening. ”Det finns några nya typer av brott i Sverige som i stort är helt kopplade till kriminalitet så som en följd av den omfattande invandringen till Sverige.” Han poängterar genast att inget av dessa brott är ”särskilt vanliga eller kan sägas prägla det svenska samhället”. Hans poäng handlar istället om att ”dessa brottstyper är så artfrämmande för vårt samhälle”, varpå han övergår till det som är hans egentliga ämne. Det typiskt svenska. Och det är här som en märklig idyllisering kommer in.

Gürs artikel är, låt oss kalla det, ‘luftig’ i sin argumentation, med långa citat ur folkvisor som på något sätt ska belägga hur bra det var förr i Sverige:

”Det är sålunda dokumenterat sedan 1700-talet att unga kvinnor och unga män kunde träffas vid olika offentliga sammanhang och dansa till ringlekar med romantiska och otvunget erotiska element i sångerna. (Traditioner af Swenska Folk-Dansar, Utgifvare Olof Åhlström, 1814) ’Och vi ska skära havre och havre’, sjöng man i Västergötland. ’Och vem ska havren binda och binda? /Jo det skall allra kärsten min; / var skall jag honom finna?’”

Kolorerat vykort från 1900-talets början

 

Jodå, det finns mycket att hämta i gamla böcker. Samtidigt undrar jag om ni tänker samma sak som jag? ”Skära, skära havre” är ju välbekant, det är en visa som de flesta svenskar sjunger på midsommar än idag. Men Gür gör sig mödan att leta upp en bok från 1814 för att citera en antikverad version av denna sångtext som är en i högsta grad levande tradition runt midsommarstången varje år. Det känns onekligen litet märkligt att se den citerad som om det handlade om något som fanns för tvåhundra år sedan och numera bara återfinns på museum och i arkiven.

Nåväl. I vissa kretsar i Stockholm kanske traditionen har gått förlorad.

Utifrån denna beskrivning om ett svunnet förflutet hävdar nu Gür att det har kommit in en ny sorts brottslighet som Gür kallar ”artfrämmande” och han exemplifierar det han avser: hedersmord och gruppvåldtäkter. Denna brottslighet, hävdar han, har förnekats och förringats av ”den politiska eliten” medan folket känner indignation och harm. Han medger att denna brottslighet är mycket liten, men ändå är det som en kall luft som kommer in och riskerar störta allt i gruset. Dessa brottstyper är nämligen ”helt nya för det svenska samhälle som sedan många hundra år genomgått en utveckling av ett relativt ledigt umgänge mellan män och kvinnor.”

Naturligtvis är det bisarrt att hänvisa till vistexter vi fortfarande sjunger kring midsommarstången som någon sorts belägg för hur sociala vanor och brottslighet såg ut förr i vårt land. Jag skulle gärna läsa hans tolkning i det perspektivet av Små grodorna som saknar både öron och svansar. Men det blir tydligt att Gür försöker suggerera fram en bild av Sveriges förflutna där relationerna mellan könen var idylliska. Allt var helt enkelt bättre förr

”Majoritetsbefolkningen har under generationer levt och fostrats i den allmänna acceptans av jämlika förhållanden mellan könen vilka gradvis etablerats sedan medeltiden och länkats till en kedja av företeelser som nattfrieri, logdanser, Stockholms-äktenskap, folkparksdanser, skoldanser och sambolagar.”

Trots att Gürs argumentation är rätt fånig så finns det ändå en intressant fråga här. Stämmer hans historieskrivning? Har Sverige förändrats på det sätt han beskriver? Ja, till att börja med krävs förstås litet mer handfast evidens än det vi sjunger runt midsommarstången.

Det dödliga våldet – nu och då

För att få ett första svar tänker jag återigen fokusera på det dödliga våldet. Skälet till det är enkelt. Medan ändringar i lagstiftningen påverkar statistiken när det gäller exempelvis sexuellt våld så är det dödliga våldet en stabil kategori över århundradena. Att avsiktligt döda en annan människa har alltid (så långt vi har källor) varit ett brott i Sverige. Men före 1964 kunde en man våldta sin fru utan att det var ett brott. Därför är det nästintill omöjligt att jämföra statistiken över våldtäkt mellan olika decennier.

På 1950-talet kunde en man våldta sin fru utan att det var ett brott.

När det gäller sexuellt våld så är det således svårt att fastställa hur verkligheten såg ut, och faktiskt än idag hur det ser ut. När det gäller dödligt våld har vi däremot noggrann och jämförbar statistik ända sedan 1911.

Men låt oss nu inte gå alltför långt tillbaka i tiden. Låt oss titta närmare på 1950-talet, det årtionde som ofta lyfts fram som det förlorade paradiset före ”massinvandringen”. Och jämföra detta årtionde med det första decenniet efter millennieskiftet.

Låt oss strunta i Gürs fåniga hänvisningar till folkvisor och ställa oss frågan – hur har det dödliga våldet förändrats mellan 1950-talet och 2000-talet? Har det ökat och i så fall med hur mycket?

Stockholm 1955

Det är lätt gjort att idyllisera det förflutna. Det gör de flesta av oss, av och till. Barndomens glada dagar när allting såg så enkelt ut, och framtiden låg framför en som en enda stor möjlighet.

Ibland gör vi det också i ett större sammanhang. Människor blickar tillbaka till svunna tider när allt verkar ha varit så mycket bättre och enklare. Ibland handlar det om ett ganska kort perspektiv. Man drömmer om tiden före internet när folk inte satt med näsan i sin mobil hela tiden. Ofta handlar det ändå om en koppling till den egna ungdomen. Den som var tonåring på 1960-talet idylliserar gärna den tidens musik och kulturella uttryck. Och detsamma gäller den som var ung på 1990-talet. Det var bättre förr – för då var jag ung.

Men så finns drömmen om det förflutna som relativt få i Sverige faktiskt har egna minnen av. 1950-talet är ett sådant decennium. En och en halv miljon människor i Sverige (15%) har egna tonårsminnen av detta mytiska decennium. Och bara 5% eller en halv miljon upplevde hela sin tonårstid under det decennium när James Dean fortfarande levde och Elvis debuterade. Det är betydligt fler som utan egna erfarenheter anser sig veta hur det var att leva då.

“Stockholm 1955 när Sverige fortfarande var svenskt och tryggt. Massinvandringen var inte ens påtänkt och svenskarna trodde fortfarande på en svensk framtid. 1955 var Sverige nästan 100 % svenskt.”

På Youtube finns en film från 1955 med titeln “Stockholm 1955”. Den visar vår huvudstad en solig sommardag, barn som äter glass, unga kvinnor som tar sig litet sol, Gamla Stans gränder, människor som går ombord på en Waxholmsfärja och Kungsgatans trafik. Den rimmade speakertexten är inläst av ingen mindre än Bibi Andersson.

Ur filmen ”Stockholm 1955”

Filmen är mycket suggestiv och visar ett Stockholm som går att känna igen och som samtidigt är avlägset. De unga kvinnorna är klädda i vackra klänningar, ett fåtal bilar som kör till vänster och de blå spårvagnarna. I retoriken från vissa till höger är det just denna epok som förknippas med ett Sverige innan allt gick fel. Och det råder ingen tvekan om syftet med att lägga ut denna film. Kommentaren på youtube lyder: “Stockholm 1955 när Sverige fortfarande var svenskt och tryggt. Massinvandringen var inte ens påtänkt och svenskarna trodde fortfarande på en svensk framtid. 1955 var Sverige nästan 100 % svenskt.”

Sverige var svenskt, människor blonda och blåögda och utlänningarna syntes knappt annat än som turister. Och – detta är kärnan – Sverige var tryggt. Mord var ovanliga och inte vardagsmat som idag när allt är osäkert och farligt och det dödliga våldet grasserar. För drömmen om 1950-talet handlar ofta om brottslighet. Då var det inte alls så mycket våldtäkter och mord som idag. Så säger dessa nostalgiker med agenda. Och jag medger gärna – det är lätt att dras med när man ser denna film och ser den idyll som visas upp. Men hur såg det ut i verkligheten? Hur var det med det dödliga våldet på 1950-talet?

Färre mord på 1950-talet….

Den kriminologiska forskningen och den officiella statistiken ger faktiskt stöd för uppfattningen att det var färre mord på 1950-talet (graf 1).

Om vi jämför mordfrekvensen på 1950-talet med det första decenniet på 2000-talet så talar siffrorna sitt tydliga språk. Under hela 50-talet skedde 507 fall av dödligt våld, drygt femtio om året i genomsnitt. Under 00-talet var totalsiffran 917 fall, i det närmaste en fördubbling. Visserligen har vi blivit drygt två miljoner fler sedan dess, men även räknat per invånare finns det en tydlig ökning. Genomsnittssiffran per 100 000 invånare för 1950-talet är på 0,7 och för 00-talet 1,0.

Graf 1 Dödligt våld i Sverige under två årtionden – 1950-tal och 2000-tal.

Slutsatsen borde således vara enkel. Det var helt enkelt mindre dödligt våld på 1950-talet och det har blivit värre sedan dess.

Jaha. Då tycks saken vara klar. Då har de ju rätt de som talar om 1950-talet som ett mer idylliskt samhälle med betydligt färre mord, eller hur? Både ja. Och nej. För om vi tittar närmare på siffrorna från Socialstyrelsens dödsorsaksregister så upptäcker vi något mycket intressant.

…..men vilka var det som dog?

Om vi talar generellt så var det färre mord då än idag – det är alldeles riktigt. Men vilka var det som dog på 1950-talet och vilka är det som dör idag? Nu visar sig ett anmärkningsvärt faktum. På 1950-talet var det ungefär lika många män som kvinnor som utsattes för dödligt våld. Idag är det ungefär dubbelt så många män som mördas.

När det gäller barn och vuxna så visar det sig att det var betydligt fler barn som utsattes för dödligt våld på 1950-talet än på 00-talet. I faktiska antal 151 barn då mot 48 nu.

Graf 2. Jämförelse mellan 1950-talet och 2000-talet utifrån olika grupper – män och kvinnor, barn och vuxna. (Barn = under 15 år)

Titta nu på de fyra staplarna över 1950-talet. Den stapel som sticker ut är den som representerar barn. Som andel av befolkningen finner vi att det faktiskt var betydligt fler barn än vuxna som mördades på 1950-talet.

Det dödliga våldet har ökat i Sverige på detta halvsekel. Men ökningen handlar helt och hållet om vuxna män. På 2000-talets första decennium var det färre kvinnor och betydligt färre barn som mördades än på 1950-talet som andel av befolkningen.

Det dödliga våldet som mätare

Det dödliga våldet är på många sätt en mätare på den allmänna våldsnivån i ett samhälle. Många fall av dödligt våld indikerar en hög nivå av annat icke dödligt våld. Detta gäller när vi jämför olika länder i vår samtid och det gäller när vi jämför olika tidsperioder.

Vad kan vi då säga om dessa siffror om det dödliga våldet då och nu? Ingen av oss har ju bilden av 1950-talet som ett årtionde då det var vanligare än idag att barn mördades. Betydligt vanligare. Men så var det. Socialstyrelsens torra statistik preciserar också hur gamla dessa barn var och hur det gick till när de dog.

Ingen av oss har ju bilden av 1950-talet som ett årtionde då det var vanligare än idag att barn mördades. Men så var det.

På 2000-talets första decennium var det alltså färre kvinnor och betydligt färre barn som mördades än på 1950-talet som andel av befolkningen. Hur kan det vara så här? Och varför vet vi så litet om det? För att förstå detta måste vi börja lära oss att se bakom idylliseringen av detta årtionde. På 1950-talet var det fortfarande ett par decennier innan Sverige som första land i världen införde ett förbud mot barnaga. Att slå sina egna barn var inget ovanligt, i många sociala sammanhang ansågs det som en självklarhet. Man använde ord som uppfostran och disciplin och att “göra folk av ungarna”. Men i praktiken handlade det ofta om ren misshandel. Vi har alla hört berättelserna, kanske av våra egna föräldrar och några av oss har egna upplevelser av den här typen av misshandel.

I det här sammanhanget förtjänar det att påpekas att ingen modern svensk har betytt mer för en förändring av denna syn på barn än Astrid Lindgren. Det går inte att överskatta hennes betydelse för den allmänna omsvängningen av opinionen som ledde fram till den epokgörande lagen 1979. Det tal hon höll på den stora bokmässan i Frankfurt 1978 har med rätta blivit en modern klassiker och förtjänar att upprepas här:

Och för dem, som nu så ivrigt ropar på hårdare tag och stramare tyglar, skulle jag vilja berätta vad en gammal dam en gång talade om för mig. Hon var ung mor på den tiden när man ännu trodde på det där, ”spar på riset och du fördärvar pilten”, det vill säga, hon trodde egentligen inte på det, men en gång hade hennes lille pojke gjort någonting, så att hon tyckte att han måste få en risbastu, den första i sitt liv. Hon sa åt honom att han själv skulle gå ut och ta reda på ris åt henne. Den lille pojken gick och var länge borta. Till sist kom han gråtande tillbaka och sa: ”Jag hittade inget ris, men här har du en sten som du kan kasta på mej.” Då började mamman också gråta, för hon såg plötsligt alltihop med barnets ögon. Barnet hade tänkt att ”min mor vill faktiskt göra mig illa, då går det väl lika bra med en sten”.
Hon slog armarna om honom, och de grät en stund tillsammans. Och sedan la hon stenen på en hylla i köket, och där fick den ligga kvar som en evig påminnelse om det löfte hon gav sig själv i den stunden: aldrig våld!
(Astrid Lindgren 1978)

Sverige förändrades i grunden. Även om det fanns en del människor som i debatten ansåg att barnagalagen skulle leda till total anarki så är det idag ingen som förespråkar en återgång. På det här området har Sverige gått före och först på senare år har vår syn på barn och en våldsfri barndom spritt sig på allvar. Detta måste vi ha med oss när vi tittar på 1950-talets samhälle. I en kultur där barnmisshandel inte ses som misshandel och inte är kriminellt, är det inte så förvånande att också det dödliga våldet mot barn är högre än i ett samhälle där all barnaga är kriminaliserad.

Ändå är det många som fortfarande tror att barn idag far betydligt mer illa än för femtio år sedan. I media uppmärksammas vissa fall extra mycket. Vi minns alla den tioårige Bobby som systematiskt och långvarigt misshandlades, vilket ledde till att han dog 2006.

Fallet Bobby är en tragedi. Varje barn som plågas, misshandlas och mördas är en tragedi. Men fakta talar sitt tydliga språk – idag är barn som Bobby betydligt ovanligare än på 1950-talet. I faktiska antal mördade barn var det tre gånger så många på 1950-talet som på 2000-talet. För varje Bobby idag fanns det tre då.

Men det uppmärksammades inte på samma sätt som idag. Det blev inga stora rubriker. Det var sällan reportage om utsatta barn. Detta systematiska våld fanns helt enkelt i offentligheten. Det var en del av det normala.

Graf 3 Jämförelse mellan årtiondena inom varje grupp män, kvinnor, barn och vuxna

Om vi tittar på graf 3 där vi jämför varje grupp för sig så blir det förhoppningsvis ännu tydligare att medan kvinnor mördas i ungefär lika stor omfattning nu som då, så har männen som mordoffer ökat kraftigt. Dessutom har andelen barn under 15 år som mördas minskat dramatiskt och andelen vuxna mordoffer på motsvarande sätt ökat.

Låt oss titta närmare på ett av åren på 1950-talet – varför inte ta det år då den nostalgiska filmen om Stockholm utspelar sig. 1955. Just det året mördades 48 människor i Sverige. 21 av dessa var under 15 år. Under detta år i mitten av femtiotalet var alltså 44% av de mördade barn under 15 år. I nedanstående faktaruta återges faksimil ur dödsorsaksregistret för den som möjligen betvivlar dessa på många sätt anmärkningsvärda siffror.

Utdrag ur dödsorsaksregistret 1955

Som synes är siffrorna inte bara uppdelade på kön och ålder utan även om morden inträffade på landsbygden eller i städerna (Lb eller St) – en statistisk kategorisering som sedan försvann.

Det finns flera detaljerade slutsatser vi kan dra om just detta år. Den kanske mest anmärkningsvärda är att räknat per andel av befolkningen var det tre gånger större risk för en flicka under 15 år att bli mördad än för en vuxen man. Eller för att vara exakt – 0,47 vuxna män på 100.000 mördades medan motsvarande siffra för flickor under 15 var 1,43.

Det var tre gånger större risk för en flicka under 15 år att bli mördad än för en vuxen man.

Året därpå 1956 var det ännu flera barn som mördades – 23 stycken. Eftersom totalsiffran för detta år var något högre så – 65 mord – så är barnens andel inte lika stor. Men likafullt är själva antalet skrämmande högt.

Skott, sprängning, skärande vapen, strypning och kvävning

Så har vi då kommit fram till hur dessa barn dog. Socialstyrelsens torra statistik preciserar på vilka sätt dessa barn mördades och hur gamla de var. Låt oss titta närmare på 1956 och hur siffrorna fördelas på olika åldersgrupper.

I åldersgruppen 65 och över är det fem människor som mördas. I åldersgruppen mellan 50 och 64 är det elva, mellan 30-49 är det arton och mellan 15 och 29 handlar det om åtta människor som mördas.

Och så har vi då barn under 15. År 1956 är det 23 barn som mördas, mer än en tredjedel av alla som mördas det året. Dödsorsaksregistret ger oss en beskrivning av de olika brutala metoder som användes när dessa barn dödades.

Utdrag ur dödsorsaksregistret 1956

Vi har kategorierna tydligt angivna. Och de är en fruktansvärd läsning. En pojke blev förgiftad. Tre pojkar och två flickor dog “genom skott eller sprängning”. Två pojkar dog av “skärande eller stickande vapen”. En pojke och en flicka dog “genom slag med handen” och tre flickor och en pojke dog “genom slag med föremål”. Två pojkar och en flicka utsattes för “strypning eller annan kvävning” och fyra pojkar och två flickor dränktes. Tjugotre barn under ett enda år.

Så nu kan vi återigen närma oss frågan om huruvida 1950-talet var ett bättre samhälle med betydligt färre mord. Och som jag skrev tidigare är svaret både ja och nej. Det var betydligt färre vuxna män som mördades, så ur det perspektivet har vi en försämring. Men samtidigt är det idag färre kvinnor som blir mördade. Och framför allt kan vi nu se att den stora skillnaden gäller barn. När vi läser statistiken i staplar och diagram måste vi också tänka på alla dessa enskilda människoöden. Vi måste försöka se dem framför oss, flickorna och pojkarna som blev strypta, knivhuggna, skjutna och dränkta. Och även komma ihåg alla dem som klarade livet men som fick skador för livet både till kropp och själ. Alla dessa döda barn visar nämligen på en allmän våldsnivå gentemot barn som vi knappt kan föreställa oss. En kultur där barnmisshandel var en självklarhet och av väldigt många uppfattades som något bra. Disciplin, uppfostran, att göra folk av ungarna. För många barn på 1950-talet var livet verkligen ingen idyll. De var maktlösa och skyddslösa. Att få stryk, att bli slagen med en livrem eller en knytnäve – helt enkelt att bli misshandlad – var en del av dessa barns vardag.

Alla dessa döda barn visar på en allmän våldsnivå gentemot barn som vi knappt kan föreställa oss. En kultur där barnmisshandel var en självklarhet och av väldigt många uppfattades som något bra.

Att detta i så pass stor omfattning var en del av vår kultur kan också vara en förklaring till att alla dessa döda barn inte syns i tidningsrubriker och historieskrivning. I det folkliga minnet finns de inte heller med. Istället har i efterhand bilden av 1950-talet skapats som ett idylliskt årtionde innan allt gick snett.

Det finns mycket lagstiftning sedan dess som vi ska vara stolta över, lagstiftning som på olika sätt rör våld. Däribland lagen mot barnaga från 1979. Här finns också andra lagändringar som vi nu ser som lika självklara – att våldtäkt inom äktenskapet kriminaliserades 1964 och att mäns våld mot kvinnor slutade vara en tvist mellan två parter 1982, och istället blev en fråga om allmänt åtal. Sexköpslagen från 1999 är ytterligare en sådan lag som visar på de framsteg som gör att vi faktiskt kan säga att Sverige är ett mycket bättre land än på 1950-talet. Ett mycket bättre och framför allt, ett mycket mindre våldsamt land.

Vad längtar de nostalgiska på högerkanten egentligen efter?

Frågan är retorisk. I brunhögerns antydningar och idylliserande finns hela tiden kopplingen till att det då var färre människor som var utrikes födda boende i Sverige. Och naturligtvis är det sant att det var betydligt färre utrikes födda boende i Sverige på 1950-talet. Men hur denna förändring har påverkat utvecklingen av våld i allmänhet och det dödliga våldet i synnerhet återstår att utreda. Orsakssamband på det här området är mycket svåra att belägga. Det vi kan konstatera är att samtidigt som Sverige i vissa centrala avseenden har blivit mycket mindre våldsamt så har andelen utrikes födda stigit. Och när vi nu kan se att bilden av det idylliska och våldsfria 1950-talet krackelerar så återstår inget annat än just antydningar och insinuationer kring “massinvandring”.

När bilden av det idylliska och våldsfria 1950-talet krackelerar, återstår inget annat än insinuationer om “massinvandring”.

För det är alldeles uppenbart en oerhörd förbättring vi kan se när det gäller dödligt våld mot barn och även det dödliga våldet mot kvinnor. Båda har minskat på det dryga halvsekel som passerat. De allra flesta förövare av dödligt våld var då och är fortfarande män. När det gäller just dödligt våld mot barn så vet vi att även kvinnor var och är förövare – men även i detta avseende var och är män överrepresenterade.

Eftersom vi alltså med stor säkerhet kan säga att de allra flesta förövare av dödligt våld var och är män så kan problemet formuleras på följande sätt: idag mördar män andra män i betydligt större utsträckning än förr. Här finns ökningen, ingen annanstans. Vad beror detta på? Borde vi inte studera utvecklingen av manlighet, våld och makt betydligt mer än vi nu gör?

På 1950-talet kunde en man våldta sin fru utan att det var brottsligt. Och att en man slog sin hustru var något man inte skulle tala öppet om. Eller som uttrycket löd – “man ska inte tvätta sin smutsiga byk offentligt.” Och den omfattande barnmisshandeln doldes bakom ord som disciplin och uppfostran. Tankemönstren lever fortfarande kvar på sina håll, men lagarna har förändrats. Samtidigt har dessa lagändringar också delvis förskjutit maktförhållandena i vårt samhälle. En man är inte längre herre i sitt eget hus – han får inte längre slå sina barn och sin fru.

Spåren av ett ytterst grymt patriarkalt samhälle finns kvar. Men processen framåt går vidare.

Maria Robsahm

 

 


2 kommentarer

Lotta Bonde · 18 maj, 2017 kl. 01:52

Jag blir så glad när jag läser dina inlägg. Inte för att det är roligt, utan för att det är sakligt, logiskt, trovärdigt och utan pekpinnar. Det är dessutom tankeväckande! 🙂

Katarina · 23 juli, 2017 kl. 09:34

Hej!
Bra och tänkvärd artikel! Tillsammans med Astrid Lindgren skulle jag dock även vilja nämna Gunnel Linde – aningen mindre känd som barnboksförfattare, men med mycket stor påverkan när det gäller barnens rättigheter och mot barnmisshandel, inte minst som grundare av BRIS.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Relaterade inlägg

Arkiv

Sveriges Radio och det dödliga skjutvapenvåldet i Sverige

I tisdags den 5 september hade Sveriges Radio i sina nyhetssändningar och i Studio Ett i P1 en stort uppslagen nyhet om det dödliga skjutvapenvåldet i Sverige. Enligt denna nyhetsrapportering ligger det dödliga skjutvapenvåldet i Läs mer…

Arkiv

Baddräktsstormen i Hässleholm

”Det som detta handlar om är ett enda stort test i toleransens gränser. Tolerans handlar inte om att acceptera det man redan gillar – det handlar om att lära sig stå ut med sånt som Läs mer…

Arkiv

Barn och gräsbränder

På olika hatsajter pågår ett ständigt angrepp på begreppet ”ensamkommande barn”. Det har nu gått så långt att alltfler har börjat stryka ordet ”barn” och bara prata om ”ensamkommande”. Det förekommer även att människor som Läs mer…