Debatten i Sverige kring det dödliga våldet är bisarr. Den saknar motstycke i andra länder. Naturligtvis handlar alltihop egentligen om något annat som hör ihop med den politiska kantring åt det bisarra som vårt land har genomlevt på senare år. Det riktigt stora intresset för rapporterna från BRÅ inleddes 2010 och har sedan dess bara accelererat. Och myterna kring det dödliga våldet har visat sig seglivade. 

Här tänker jag gå igenom fem av dessa myter.

Varje år i slutet av mars kommer BRÅ:s särskilda granskning av det dödliga våldet. I denna årliga rapport från en av Sveriges statliga myndigheter med uppdrag att kartlägga och motverka brottsligheten i vårt land kom man i år efter en detaljerad genomgång fram till att det inträffade 106 fall av dödligt våld år 2016.

Rapporten väckte en intensiv debatt på bloggar och facebook. För den som har följt denna fråga över tid var det inte förvånande att årets rapport blev debatterad och ifrågasatt. Men att en snustorr årlig översikt med grafer och staplar på det här sättet har blivit en toppnyhet som diskuteras med stor passion på sociala medier kan ändå förefalla en smula märkligt. Naturligtvis handlar alltihop egentligen om något annat och det hör ihop med den politiska kantring åt det bisarra som vårt land har genomlevt på senare år. Det riktigt stora intresset för BRÅ inleddes 2010 och har sedan dess bara accelererat.

Konspirationsteorierna kring BRÅ är legio. Det är för många fullständigt självklart att BRÅ ”mörkar”. Hur detta konspirerande skulle gå till i praktiken är dock höljt i djupaste dunkel.

”Siffrorna stämmer inte”

På fullt allvar ifrågasätts BRÅ:s siffror – inte bara på obskyra högersajter och bloggar utan också i krönikor i vanliga dagstidningar. Journalisten Elisabeth Höglund har i flera år drivit ett projekt där hon på egen hand har räknat antalet mord och dråp. Hon kallar det ”mediaspaning”.
Hennes siffra över antalet mord/dråp i Sverige 2016 är 163 och hon fortsätter envist att hävda att den siffran är korrekt och att BRÅ ”mörkar”.
Men efter en fråga från riksdagsledamot Staffan Danielsson kunde Riksdagens utredningstjänst i februari visa att Höglund räknar som en kratta. Bland annat har hon tagit med ”mordbrand” i sin lista, ett brott som bland annat inkluderar avsiktligt anlagda gräsbränder och över huvud taget inte behöver involvera personskada.

Nåväl.

Här tänker jag gå igenom fem myter och visa hur de förfalskar och förmörkar det läge vi befinner oss i och därigenom försvårar försöken att motverka detta våld.

Myt nr 1.
”Det dödliga våldet ökar i Sverige”

Det finns ett grundläggande faktum och det är att det faktiska antalet fall av dödligt våldet i Sverige började stiga fram mot mitten av 1970-talet (85-90 fall) till en toppnivå kring 1989-91 (>120 fall) för att sedan dess sjunka.
Detta borde vara själva utgångspunkten för varje diskussion men istället sprids en massa lögner och rena påhitt på ett fullständigt absurt vis.

Följande graf anger det faktiska antalet fall av dödligt våld sedan 1965.

Följande är fakta:

År 2015 var det 112 fall av dödligt våld. Det var högt, men betydligt lägre än toppnivån kring 1989-1991 på över 120 fall per år. De nyss publicerade siffrorna från år 2016 innebär en nedgång till 106 fall – och därmed ännu längre ifrån de höga siffrorna för drygt 25 år sedan.
Detta är det faktiska antalet fall. Den långsiktiga trenden är mycket tydlig:

Det dödliga våldet i Sverige har minskat

Eftersom vi dessutom idag är 1,2 miljoner fler i Sverige än 1990 och 2 miljoner fler än 1970 så är minskningen i själva verket ännu mer markant. Följande graf utgår från BRÅ och Dödsorsaksregistret och återger antalet fall av dödligt våld räknat per 100 000 invånare.

Sverige pendlar som vi kan se kring 1,0 fall av dödligt våld per 100 000 invånare sedan drygt fyrtio år – med den högsta noteringen på 1,5 1989 till den lägsta noteringen 2012 på 0,7.

Som vi kan se är 1970 års nivå låg – men inte så låg som 2012. Här ser vi också tydligt hur det dödliga våldet i Sverige började stiga mot mitten av 1970-talet och att 1980-talet låg jämförelsevis högt för att nå en kulmen kring decennieskiftet 1989-90. Men vi kan också se att den allra lägsta nivån under dessa 47 år inträffade år 2012 – alltså ungefär samtidigt som vissa grupper i vårt land började prata om en dramatisk ökning. Detta är i själva verket en stor paradox. 

Vi kan därutöver också se att siffrorna under hela 2010-talet var lägre än under hela 1980-talet och att i stort sett detsamma gäller för hela 1990-talet. Mot slutet av 1990-talet började siffrorna minska. Och förutom på en toppnotering året 2007 så var trenden entydig. De sju år som vi hittills har upplevt av 2010-talet visar att trenden fortsätter. Detta alltså trots att de två åren 2015 och 2016 utgjorde en ökning jämfört med åren strax innan.

Och när vi jämför 2010-talet med 1970-talet så ser vi något mycket intressant. Förutom 1970 och 1971 så översteg varje år under detta decennium de nivåer som vi har haft de senaste åren, 2015 och 2016, alltså de två år som av somliga nu beskrivs som ett trendbrott och en betydande ökning. Och de tre åren 1974, 1976 och 1979 ligger kraftigt över de nutida siffrorna.

Vi tar det igen:
Räknat per invånare var det genomsnittligt fler som mördades i Sverige per år på 1970-talet än på 2010-talet

Just decennieskiftet mellan 1980- och 1990-talen utgjorde alltså en toppnivå i Sverige. Samtidigt ska vi inte glömma att alla dessa olika nivåer i ett internationellt perspektiv är mycket låga. Detta är nivåer som större delen av den övriga världen bara kan drömma om. För att få ett perspektiv kan jag nämna att det värst drabbade landet i världen – Honduras – hade 84,6 fall av dödligt våld år 2014 per 100 000 invånare. I faktiska antal skulle detta motsvara en nivå i Sverige på 8 460 mord per år i stället för de 106 fall vi hade förra året.

Och i Europa har vi Ryssland som efter en mycket svår period på 1990-talet ändå har fått ner sina siffror. Från 32 fall per 100.000 är man nu nere i 9,5 fall per 100 000. Men i jämförelse med Sverige är denna siffra ändå skyhög och skulle motsvara att vi i Sverige hade 950 döda per år.

Det centrala i det svenska perspektivet är ändå utvecklingen över tid. Det har i vårt land skett en kraftig minskning sedan 1989-1991. Det handlar om en minskning på omkring 25 % – också när vi tar med de höga nivåerna 2015-16 i beräkningen.

För att tangera 1989 års nivå skulle Sverige ha över 150 fall av dödligt våld om året. 

 

Myt nr 2.
”Akutsjukvården har blivit bättre på att rädda liv – därför har antalet fall av dödligt våld minskat.”

Vi vet alltså att det dödliga våldet har minskat både i antalet fall och ännu mer i relation till att vi har blivit fler.
Nu finns det de som hävdar att det måste bero på att akutsjukvården har blivit bättre. Denna hypotes är givetvis i högsta grad relevant och har också studerats och resultatet är entydigt.

”Förbättrad akutsjukvård har haft mycket marginella effekter på det dödliga våldets nivåer i Sverige de senaste decennierna”

Här vill jag citera ett längre stycke ur BRÅ:s rapport 2015:

”Förbättrad akutsjukvård ingen huvudförklaring till minskningen.

Ibland anförs i debatten att minskningen av det dödliga våldet sedan 1990­-talet i första hand skulle bero på att akutsjukvården utvecklats och därmed räddar allt fler liv vid allvarliga våldsskador.
Medicinska framsteg, en förbättrad logistik i sjukvården och snabbare insatser genom bland annat mobiltelefonernas genomslag antas helt enkelt avsevärt ha minskat risken för dödsfall vid våldshändelser.
Det i sin tur skulle då ha kunnat påverka statistiken och kanske till och med hållit tillbaka en ökning av det dödliga våld som annars skulle ha skett. De försök som gjorts inom forskningen att testa denna hypotes har dock inte indikerat annat än att förbättrad akutsjukvård haft mycket marginella effekter på det dödliga våldets nivåer i Sverige de senaste decennierna.”

BRÅ genomför också följande resonemang vars logik är glasklar:

”OM det vore så att akutsjukvården spelade en avgörande roll så borde detta synas på vilka de är som dör idag jämfört med tidigare. Rimligen borde andelen offer som avlidit innan de kommit under vård öka om en allt bättre akutvård räddar allt fler offer för dödligt våld.”

Titta på följande graf. Den visar något mycket intressant. Den svarar på frågan om offren för det fullbordade dödliga våldet avlidit innan eller efter att de kommit under professionell sjukvård.

Så här ser resonemanget ut i detalj:

”Ett annat sätt att undersöka om en allt bättre akutsjukvård väsentligt har ökat överlevnaden för det grövsta våldet över tid, är att titta på om offren för det fullbordade dödliga våldet avlidit innan eller efter att de kommit under professionell sjukvård. Rimligen borde andelen offer som avlidit innan de kommit under vård öka om en allt bättre akutvård räddar allt fler offer för dödligt våld.

Just de offer som över huvud taget inte nås av akutvård torde vara de som ”blir kvar” om allt fler överlever genom bättre vård. Studier från bl a USA på 1980-talet fann exempelvis en sådan utveckling i de delstater där antalet akutmottagningar och kvalificerade sjuktransporter blev fler.

Men materialet i BRÅ:s undersökning visar att antalet och andelen offer för fullbordat dödligt våld som avlidit innan de över huvud taget kommit under sjukvård har minskat i Sverige mellan 1990- och 00-talet. I stället har andelen och antalet offer som avlidit efter att ha kommit under sjukvård ökat (se figur 3).

Det är alltså offren som avlider innan de över huvud taget kommer in under akutvård som blivit färre. Det talar emot att en förbättrad akutvård är hela förklaringen till ett minskat antal offer för fullbordat dödligt våld. Minskningen borde ju i så fall ha gällt främst bland offer som avlider efter att vårdinsats påbörjats.”

Antalet svårt skadade av våld har också minskat

Ett annat argument mot att minskningarna av dödligt våld i Sverige sedan skiftet 1989-90 skulle bero på att sjukvården räddar fler är att även antalet patienter inskrivna i slutenvård för våldsskador minskat över tid. Från en hög nivå kring 1995 på ca 35 per 100 000 har siffran nästan halverats till strax under 20 per 100 000 invånare 2014.

Det är alltså totalt sett färre som misshandlas, skjuts eller knivskärs så illa att de behöver sjukhusvård. 

Slutsatsen när det gäller myt nr 2 är således klar: Minskningen när det gäller dödligt våld beror INTE annat än marginellt på förbättringar i akutsjukvården.

 

Myt nr 3.
”Det dödliga våldet orsakas av invandringen.”

Ibland ser man folk hävda att det dödliga våldet skulle hänga ihop med ”massinvandringen”. Den underliggande hypotesen här är naturligtvis en starkt bidragande orsak till hela det stora intresset för det dödliga våldet.

Att det idag är betydligt fler människor i Sverige som är födda utrikes är enkelt att konstatera. 1990 var drygt 9 procent i Sverige födda i ett annat land, idag är det drygt 17 procent. Under just denna period har vi haft två perioder av kraftig flyktinginvandring: 1990-talets krig på Balkan och kriget i Syrien de senaste fem åren.

Men som vi har sett är det samtidigt under just de senaste 25 åren som det dödliga våldet har minskat kraftigt.

Att dra slutsatser hur invandring, antal asylsökande eller fördelningen av utrikes och inrikes födda kan påverka brottsutvecklingen i ett land är mycket svårt att göra. Men den som tror att det finns enkla samband bör nog ta en titt på Finland, ett av våra nordiska grannländer som har tagit emot betydligt färre asylsökande än Sverige.

Låt mig betona återigen att eventuella samband åt det ena eller andra hållet är mycket svåra att göra men Finland ger knappast något stöd till den som vill hävda att hög andel utrikes födda per automatik ger fler fall av dödligt våld. Finland har 4% utrikes födda – Sverige har 17%. Samtidigt har Finland betydligt fler fall av dödligt våld än Sverige. Under det senaste decenniet handlar det i genomsnitt om dubbelt så många fall. Några enkla samband finns helt enkelt inte.

Myt nr 4.
”Nuförtiden skjuts folk ihjäl hela tiden.”

Vi kan väl börja med att titta på år 2016. Under månaderna maj, juni, juli och augusti var det en (1) människa som sköts ihjäl per månad. 1 människa i hela vårt land. 1 människa av tio miljoner.

Tittar vi på helheten under längre tid så finner vi följande:
Fram till och med 2011 låg andelen som sköts till döds på ca 20 % eller en femtedel av alla fall av dödligt våld.
2012 steg den siffran till 25 % men antalet människor som sköts till döds var oförändrat från året innan – 17 stycken. I hela Sverige. På ett år.
2012 var nämligen ett år där det var ovanligt få som mördades i vårt land. ”Bara” 68 människor miste livet. Räknat per invånare är det i nivå med 1950-talets siffror. Året därpå steg siffran på dödsskjutningar från 17 till 26 och andelen där skjutvapen används har sedan dess varit ca 25-30%. Det är idag en större andel som mördas med skjutvapen än tidigare, men de allra flesta mord och dråp i Sverige handlar fortfarande om kniv, tillhyggen, misshandel.

Ibland uttrycks farhågor att Sverige är på väg att bli som USA – och somliga debattörer är inte främmande för att säga att det redan är värre i Sverige. För att få en siffra att jämföra med så involverar omkring 70% av alla mord i USA skjutvapen vilket samtidigt är en nedgång sedan toppnivåerna på 85-90% för drygt tio år sedan. Generellt i USA är den genomsnittliga siffran ca 4,0 fall av dödligt våld per 100 000 invånare – alltså fyra gånger så många som i Sverige. I vissa storstäder i USA är samtidigt nivåerna betydligt högre.

 

Myt 5.
”Det dödliga våldet ökar kontinuerligt i våra tre större städer. Göteborg och Malmö är särskilt hårt drabbade.”

Den här myten är mycket livskraftig. Låt oss titta på fakta:
De tre polisregioner som är knutna till Stockholm, Göteborg och Malmö är överrepresenterade när det gäller dödligt våld.
Men inte särskilt mycket. Med 62% av befolkningen återfinns 69% av det dödliga våldet i dessa storstadsområden.

Men ökar det? Både ja och nej.
I polisregion Väst dödades 17 människor 2016. Året innan 34. Ställ dig frågan – har du läst en enda rubrik om att det dödliga våldet i Västsverige halverades 2016?

Varje dag hörs människor med eftertryck hävda sådant som att ”i Göteborg blir det bara värre och värre” och ”Malmö är numera Sveriges Chicago.” Det sistnämnda har ju till och med som bekant skapat internationella förvecklingar.

Samtidigt är som vi har sett helhetsbilden en annan. Över tid så minskar det dödliga våldet i Sverige. En paradox. Hur kan detta komma sig?

En viktig förklaring är massmedia och den mediala logiken.
Titta på grafen nedan som redovisar siffror för Göteborg och Malmö – de två städer som på senare år har kommit att förknippas med gangsteruppgörelser och dödsskjutningar.

Här kan vi se att det dödliga våldets geografiska fördelning är litet märklig. Det tycks pendla mellan Malmö och Göteborg. Vartannat år är Göteborg Sveriges Chicago, vartannat år är det Malmö. Titta på grafen.

Nu kan vi ställa oss frågan – vilken typ av händelse får rubrikerna – minskningen eller ökningen?
Svaret är entydigt. Åren 2012, 2014 och 2016 var det ganska tyst om Västsverige. De åren låg fokus istället på södra Sverige. Åren 2013 och 2015 var det däremot tunga rubriker från Göteborg, men ganska tyst från Malmö.
Siffrorna ger ett tydligt mönster.

Men nu kanske någon undrar – ska inte media uppmärksamma en dramatisk ökning av dödligt våld? Vi kan ju inte skriva om det som inte händer? Eller?
Nej, naturligtvis inte. Men visst borde det vara en minst lika stor nyhet att det dödliga våldet halverades 2016 jämfört med året innan i den region där Göteborg ligger? Och samma sak gällde för Malmö 2013 jämfört med året innan.

När det dödliga våldet ökar från ena året till nästa blir det stora rubriker. När det minskar från ena året till nästa så blir det ingen rubrik alls. ”Våldet minskar ” är helt enkelt ingen säljande rubrik. Men ”Våldet ökar” säljer.

Därför så kan vi få för oss att våldet bara ökar och ökar när det i själva verket pendlar kraftigt mellan olika år.

I region Väst dödades 17 människor 2016. Året innan 34. Ställ dig frågan – har du läst en enda rubrik om att våldet i Västsverige halverades 2016?
Nog är det en smula märkligt?

Till sist. Hur är det då egentligen med det där att BRÅ skulle mörka?

Myten om att det pågår en gigantisk konspiration där den svenska staten via en av sina myndigheter medvetet ljuger och döljer sanningen om det dödliga våldet i Sverige är på sina håll mycket stark. Man kan lätt finna den bisarr men likt de flesta konspirationsteorier har denna uppfattning sitt eget liv som inte tycks kunna påverkas av vanlig rationell argumentation. Människor säger att de ”inte tror på BRÅ”, och därmed är argumentationen för deras del avslutad.

Av alla de myter jag har diskuterat är ju samtidigt den att BRÅ systematiskt skulle ljuga den största myten av alla. Och den är faktiskt skäligen enkel att motbevisa. Siffrorna från BRÅ överensstämmer nämligen med Socialstyrelsens dödsorsaksregister, där alla som avlider i Sverige registreras efter dödsorsak. Här ingår alla som dör, även av sjukdomar och olyckor, men siffrorna över just de som dör på grund av ”våld av annan” motsvarar siffrorna från BRÅ.

Så den som vill fortsätta hävda att BRÅ konspirerar måste alltså även inkludera Socialstyrelsen och alla de enskilda läkare och sjukhus som rapporterar in dödsorsaker dit. Saken borde därmed vara ganska klar. Antingen väljer man att tro på en oerhört omfattande konspiration därför att man inte står ut med att det dödliga våldet i Sverige har minskat dramatiskt. Då kan man fortsätta tjafsa på olika nätforum om att Elisabeth Höglund är den enda man kan lita på.

Eller också väljer man att tro att BRÅ och Socialstyrelsen har riktiga siffror. Som sagt, valet borde vara skäligen enkelt.

Jag vill samtidigt än en gång understryka att jag på intet vis tar lätt på det dödliga våldet. Varje människa som mördas är en tragedi. Det jag vänder mig mot är den skräckpropaganda som med hjälp av lögner vill skrämma upp folk och dessutom påstå fullständigt bisarra saker om ”massinvandringen”.

/Maria Robsahm 13 maj 2017/

Källor: Förutom flera av de årliga rapporterna från BRÅ om det dödliga våldet har jag använt mig av följande två rapporter om utvecklingen över tid:

Det dödliga våldets utveckling. Fullbordat och försök till dödligt våld i Sverige på 1990- och 00-talet

http://www.bra.se/publikationer/arkiv/publikationer/2011-04-13-det-dodliga-valdets-utveckling.html

Det dödliga våldet i Sverige 1990–2014. En beskrivning av utvecklingen med särskilt fokus på skjutvapenvåldet

https://www.bra.se/publikationer/arkiv/publikationer/2015-12-10-det-dodliga-valdet-i-sverige-1990-2014.html


2 kommentarer

Eric Erixon · 15 maj, 2017 kl. 13:41

Det var på tiden!!! Utmärkt.

Henrik · 16 maj, 2017 kl. 20:55

Tack

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Relaterade inlägg

Arkiv

Om onödiga debatter och myten om filterbubblor

I våras skrev jag om det här med filterbubblor. Om att de inte finns.  Men som en modern råttan i pizzan tycks denna nya myt närmast odödlig. Nu växer kritiken i forskarvärlden mot detta märkliga Läs mer…

Arkiv

OM YTTRANDEFRIHET

När debatten kring Bokmässan inleddes på allvar i augusti 2016 så fann jag det oerhört märkligt att kunskapen om vad yttrandefrihet är, var så dåligt spridd. Jag skrev ihop en sida om saken som jag Läs mer…

Arkiv

Sveriges Radio och det dödliga skjutvapenvåldet i Sverige

I tisdags den 5 september hade Sveriges Radio i sina nyhetssändningar och i Studio Ett i P1 en stort uppslagen nyhet om det dödliga skjutvapenvåldet i Sverige. Enligt denna nyhetsrapportering ligger det dödliga skjutvapenvåldet i Läs mer…