Spekulationerna går vilda. Vem ska bilda regering efter 2018? Blir det Stefan Löfvén? Eller ledaren för det största allianspartiet? Eller kan det till och med bli Jimmie Åkesson som får uppdraget? Allt tycks öppet. Samtidigt är det ju 16 månader kvar till valet i september 2018 och mycket hinner hända. Men över alltihop vilar drömmen om den starka regeringen. Och mardrömmen om de bortkastade rösterna.

Jag tänkte i den här texten försöka analysera litet mer i detalj vilka som är de huvudsakliga scenarion som står till buds och hur sannolika de är.

Dels handlar detta naturligtvis om ideologi och att vissa partisamarbeten är omöjliga medan andra kanske är mer sannolika. Men det handlar också om en ganska allmänt spridd strävan efter att få till stånd en majoritetsregering. Att slippa den röra som har präglat svensk inrikespolitik, styrd som den har varit av att regeringen hela tiden måste hitta stöd i riksdagspartier utanför regeringen, ett stöd som är långt ifrån självklart.

Två centrala värden

I varje demokratiskt valsystem finns två värden som är centrala. Det ena att den valda församlingen ska motsvara befolkningens åsikter och den andra att få till stånd en stabil regering. Valsystemen i länder som USA och Storbritannien där man har så kallade majoritetsval i enmansvalkretsar, premierar parlamentariska majoriteter, och därmed starka regeringar. Men där finns samtidigt en ständig kritik mot att folkets politiska vilja inte speglas.

I den svenska grundlagen står inskrivet att vi ska ha proportionella val, just för att så väl som möjligt spegla folkets vilja. Risken med detta är givetvis att det kan bli svårt att bilda en stark regering.

Men nu visar det sig att Sverige efter valet 2018 riskerar att få det sämsta av två system: en mandatfördelning som överensstämmer dåligt med valresultatet och en regering med svagt parlamentariskt stöd.

Att det har blivit såhär beror på att antalet riksdagspartier de senaste trettio åren har ökat från fem till åtta och ett nionde, FI, som rör sig i närheten av att komma in i riksdagen.

De två partier som under samma tidsperiod har varit betydligt större än övriga – socialdemokrater och moderater – har samtidigt rasat i opinionen. Inget parti är idag i närheten av det valresultat som socialdemokraterna fick i valet 1968 med egen majoritet.

Men framför allt så beror detta på fyraprocentsspärren. Vi tar det från början.

Fyraprocentsspärren

Fyraprocentsspärren motiveras bland annat av det blir lättare att bilda regering när småpartier får svårare att få mandat. Utan någon spärr skulle det bara krävas 0,28 procent för ett mandat och det är lätt att inse att det skulle leda till ett myller av mycket små partier. Istället gör spärren att det parti som får 3,9 procent får ingenting medan det parti som får över 4.0 procent genast får minst 14 mandat i riksdagen.

Fyraprocentsspärren leder till färre och större partier i riksdagen. Men innebär också att röster på ett parti som inte når över spärren kan ses som bortkastade.

För att skapa oss en bild av det nuvarande läget – som alltså är historiskt – kan vi utgå från den opinionsmätning som kallas Mätningarnas mätning (MäMä) är en så kallad viktad sammanvägning av de olika mätningar som varje månad kommer från Sifo, Demoskop, Novus och Ipsos, tillsammans med SCB:s stora partisympatiundersökning i maj och november. De mätningar som MäMä bygger på liknar varandra eftersom de ställer en likartad fråga om röstningsintention (om det vore riksdagsval idag) och de bygger på slumpmässiga urval. Mätningar som bygger på icke sannolikhetsurval – exempelvis självrekryterade internetpaneler – ingår inte i MäMä.

Den genomsnittliga siffran på andelen bortkastade röster har sedan fyraprocentsspärren infördes 1968 legat på ca 3 procent.

Tre partier under spärren

Men i dagsläget befinner vi oss i Sverige i den märkliga situationen att flera partier befinner sig under denna spärr. Förutom miljöpartiet (MP) med 3,9 procent, och kristdemokraterna (KD) med 3,4 procent kan även feministiskt initiativ (FI) med 2,4 procent räknas dit. Tillsammans med de övriga småpartier som tillsammans får omkring 1 procent så handlar det om rekordhöga 10,7 % enligt MäMä i april (fig 1). Mer än var tionde avgiven röst skulle med detta resultat alltså kunna kallas bortkastad.

Av de röster som avges skulle i så falla bara 89,3 procent räknas – i den meningen att de leder till mandat i riksdagen.

Fig 1

Naturligtvis är det omöjligt att veta om detta resultat också blir valresultatet i september 2018. Men låt oss ändå utgå från detta opinionsläge för att göra några kalkyler.  

Låt oss alltså anta att 10,7 procent av de avgivna rösterna är bortkastade och att varken MP, KD eller FI kommer in. Då återstår V, S, C, L, M och SD. Procentandelarna för de partier som kommer in i riksdagen blir då givetvis högre (fig 2).

 

                

Fig 2

 

Alldeles oavsett hur (S) av ideologiska skäl skulle ställa sig till att samregera med (V) så är det lätt att se att ett sådant regeringssamarbete knappast är en framkomlig väg. Det skulle inte bli någon majoritetsregering och med (MP) ur bilden är det en parlamentarisk omöjlighet. Låt oss ändå komma ihåg att dessa två partier skulle få strax över 40% (fig 3).

fig 3

Hur ser det då ut för alliansens regeringsunderlag? Om (KD) inte finns i riksdagen är det en vingklippt allians som tillsammans bara uppnår 39,6 % – långt ifrån det som behövs för ett stabilt regeringsunderlag (fig 4). Visserligen skulle moderaterna kunna hämta upp några av de procent de förlorat de senaste månaderna men att dessa tre partier tillsammans skulle få 50% förefaller ytterst osannolikt.

Fig 4

  

Hur ser det då ut för ett annat tänkbart regeringsalternativ som åtminstone SD påstår sig vara intresserade av – en koalitionsregering mellan M och SD? Dessa två partier utgör tillsammans ett sämre regeringsunderlag än allianspartierna. Med 39,2 % är det ingenting som Anna Kinberg Batra kan se fram emot – alldeles oavsett vad hon sedan må tycka om att samarbeta med SD i en regering. De som nu spekulerar i (eller oroar sig för) detta regeringsalternativ tycks inte ha dessa grundläggande siffror klara för sig. Sannolikheten för att både M och SD skulle rusa uppåt i opinionen samtidigt är därutöver minimal. (fig 5) 

Fig 5

 

Tittar vi så till sist på ett sista alternativ (fig 6) – att S ingår i en koalition med C och L – så ser framtidsutsikterna genast mycket ljusare ut. För den som finner det angeläget med en majoritetsregering, vill säga. Det visar sig nämligen att dessa tre partier klart skulle uppnå drygt 52 procent och den starka regeringen skulle vara ett faktum. Detta har alltså ingenting att göra med eventuella synpunkter på ideologiskt innehåll eller olika vindkantringar åt endera hållet utan pragmatism. Vilka partier kan man samarbeta med OCH därmed få en stabil majoritetsregering? Jag utgår från att den socialdemokratiska partiledningens strateger kalkylerar på det här sättet – att inte göra det vore tjänstefel. 

Fig 6

En stark regering. En majoritetsregering. Det är det Shangri-la som alla svenska partipolitiker längtar till – givetvis med sitt eget parti vid styråran. Alliansregeringen 2006 – 2010 hade majoritet, men redan mandatperioden 2010 – 2014 hade man förlorat den och var tvungen att kompromissa med bland annat miljöpartiet.

En sak kan vi dock vara förvissade om. Risken för att Jimmie Åkesson skulle bli statsminister är i följe ovanstående resonemang försumbar.

En politisk ”hostile takeover”

SD:s strategi just nu förefaller dock inte vara att skapa förtroende hos moderaterna. Tvärtom tycks partiledningen vilja göra allt för att reta upp Kinberg Batra och den övriga moderatledningen. Detta är ingen slump. SD:s mål synes mig vara att knäcka moderaternas nuvarande ledning för att på sikt inta M:s plats som det främsta högerpartiet och den främsta utmanaren till socialdemokraterna. Det som just nu pågår i svensk inrikespolitik inför öppen ridå bör därför enligt min mening betecknas som ett försök till en politisk ”hostile takeover”.

Och den saken är knappast avgjord före valet 2018.

Maria Robsahm


6 kommentarer

Hans Holberg · 19 maj, 2017 kl. 22:57

Elegant och spännande resonemang! Bra, Maria! Jag säger som Oves mamma, ”det är som det är och det blir som det blir”!

Birgitta Vends · 19 maj, 2017 kl. 23:32

Hej, jag är inte politiskt kunnig på det sätt som du är men kan ändå se igenom politiska floskler. Vid förra valet röstade jag för första gången på S av rädsla för SD. Känner att man måste rösta på stora partier (demokratiska) även om vissa små också behövs. Tänker jag för enkelt? Det du skrivit ovan är pedagogiskt och bra. Tack för det! Hälsningar Birgitta

Rune Celvinsson · 20 maj, 2017 kl. 21:35

Lööf struntar i miljön när det verkligen gäller!

Centerpartiet har ställt sig bakom Sveriges klimat- och miljömål. Men när det krävs konkreta åtgärder för att uppnå dem sätter sig Annie Lööf, tillsammans med resten av alliansen och SD, på tvären.
Vet väljarna att Centerpartiet och Annie Lööf driver på för att urholka hela klimatpolitiken?

Centerpartiet har högst förtroende i miljöfrågan, kanske inte så länge till!?

Det behövs ett nytt parti som ska berätta för väljarna och partierna vad som krävs för att inte miljön skall krisa riktigt! Det partiet heter HEJA Sverige !

Sonja.lundberg · 22 maj, 2017 kl. 10:29

Mitt starka är regeringsalternativ är S ,V och C skulle vara den bästa lösningen , liberalerna är inte ens att tänka på . De har gjort sitt för all framtid

    Mikael Karlsson · 22 maj, 2017 kl. 14:11

    C kommer aldrig att sätta sig i en regering med V.

Mikael Karlsson · 22 maj, 2017 kl. 14:09

Men att hålla ihop en sådan regering blir nog extremt svårt att genomföra med tanke på Cs arbetsmarknads och skattepolitik och Ls skol och försvarspolitik som ngr exempel.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Relaterade inlägg

Arkiv

Sveriges Radio och det dödliga skjutvapenvåldet i Sverige

I tisdags den 5 september hade Sveriges Radio i sina nyhetssändningar och i Studio Ett i P1 en stort uppslagen nyhet om det dödliga skjutvapenvåldet i Sverige. Enligt denna nyhetsrapportering ligger det dödliga skjutvapenvåldet i Läs mer…

Arkiv

Baddräktsstormen i Hässleholm

”Det som detta handlar om är ett enda stort test i toleransens gränser. Tolerans handlar inte om att acceptera det man redan gillar – det handlar om att lära sig stå ut med sånt som Läs mer…

Arkiv

Barn och gräsbränder

På olika hatsajter pågår ett ständigt angrepp på begreppet ”ensamkommande barn”. Det har nu gått så långt att alltfler har börjat stryka ordet ”barn” och bara prata om ”ensamkommande”. Det förekommer även att människor som Läs mer…