”Under hans gormande föll hans oljiga hår ner i ansiktet och han såg ut som en man som försöker förföra kokerskan. Jag fick intrycket av en fundamental dumhet, den sorts dumhet som likställer statskonst med hästhandlarens bedrägerier.”

Följande är ett utdrag ur en märklig dagbok. Dess titel är ”En förtvivlad mans dagbok” och författaren heter Friedrich Reck. Det är ingen vanlig dagbok, snarare är det en hemlig vittnesbörd av den samtid som Reck levde i, präglad av analys och klarsyn.

Utdraget är från en enda dag – den 11 augusti 1936 – där Reck bland annat drar sig till minnes sina möten med Adolf Hitler. Det har gått tre och ett halvt år, fyrtiofem månader, sedan Hitlers maktövertagande i slutet av januari 1933 och Reck skriver att han ”kvävs i vetskapen om att jag är fånge hos en hord av onda apor”.

Jag är övertygad om att det finns mycket för oss idag att lära av dessa klarsynta ord från en man som såg och förstod när andra blundade, var naiva – eller välkomnade vansinnet.

En förtvivlad mans dagbok

11 augusti 1936

Jag råkade vara i München nyligen, samtidigt som en av de officiella festivalerna, som nu är så vanliga, firades till tubors brölande och trummors slammer. Jag kunde inte få ett rum på mitt vanliga hotell nära stationen och hittade en plats att sova i Gamla stan, mittemot ett skolhus där en besökande grupp Hitler Jugend hade fått sovplats under sommarlovet. Jag såg en av dessa pojkar, som just hade ställt ifrån sig sin ryggsäck, titta sig omkring i det tomma klassrummet, jag observerade hur hans blick föll på krucifixet som hängde bakom lärarens skrivbord, jag såg hur hans unga och fortfarande mjuka ansikte förvreds i raseri, jag såg hur han slet ner denna symbol från väggen, denna symbol till vilken alla katedraler i Tyskland och Matteuspassionen är helgade, och slängde den ut ur fönstret ner på gatan med ropet: ”Ligg där, du smutsiga jude!”

Jag har sett detta.

Mitt liv i denna avgrund kommer snart att gå in på sitt femte år. I mer än fyrtiofem månader har jag tänkt hat, lagt mig ner att sova med hat i mitt hjärta, har drömt hat och vaknat med hat. Jag kvävs i vetskapen om att jag är fånge hos en hord av onda apor, och jag grubblar mig sönder och samman över den eviga gåtan hur detta folk, som för bara några år sedan så avundsjukt bevakade sina rättigheter, kan ha sjunkit ner i denna apatiska dumhet, där de inte bara låter sig domineras av gårdagens dagdrivare, utan faktiskt – vilket är höjden av skam – inte längre förmår se sin egen skam för den skam det är.

Det första mötet med Hitler

Jag har träffat honom några gånger – inte på något av hans möten, förstås. Första gången var 1920, hos min vän Clemens von Franckenstein, som då bodde i Villa Lenbach.

Enligt butlern, hade en av de närvarande som tvingade sig in överallt, redan varit där en hel timme. Det var Hitler.

Han hade lyckats bli inbjuden till Clés hus under förespegling att han var intresserad av scenisk design inom operan. (Clé hade varit chef för Kungliga Teatern.)

Hitler hade mycket sannolikt föreställningen att teaterdesign hörde samman med inredning och tapeter, hans tidigare yrke. Nu kom han till ett hus där han aldrig tidigare varit, i damasker, med en nedhängande, vidbrättad hatt och en ridpiska. Det följde också med en collie.

Effekten, bland gobelänger och kyliga marmorväggar, var som om en cowboy hade satt sig ner vid ett barockaltare i läderbyxor, sporrar och en revolver i sitt hölster.

Men där satt Hitler, en stereotypisk huvudkypare – vid den här tiden var han magrare och såg lite utsvulten ut – han var både imponerad och begränsad av att möta en riktig, livs levande Herr Baron; så imponerad att han inte vågade sitta helt i sin stol, utan halvt på språng ur sätet; han tycktes inte alls bry sig om att det fanns en hel del elegant ironi i de saker som hans värd sade till honom, utan högg hungrigt efter orden, som en hund efter bitar av rått kött.

Han pratade i ett, oändligt. Han predikade. Han gav sig på oss som en fältpräst i armén.

Så småningom kastade han sig ut i ett tal. Han pratade i ett, oändligt. Han predikade. Han gav sig på oss som en fältpräst i armén.

Vi sade inte emot honom, inte ens i det lilla, inte heller vågade vi uttrycka en avvikande åsikt, ändå började han snart vråla till oss. Tjänarna trodde att vi blev angripna och rusade in för att försvara oss.

När han hade gått satt vi förvirrade, i tystnad och var inte alls roade. Det fanns en känsla av förfäran, som när man på ett tåg plötsligt inser att man delar en kupé med en psykotisk människa. Vi satt länge och ingen talade.

Slutligen reste sig Clé, öppnade ett av de enorma fönstren och släppte in vårluften i rummet, varm av Föhnvinden. Det var inte så, att vår bistra gäst hade varit oren och hade smutsat ner rummet på det sätt som så ofta händer i en bayersk by. Men den friska luften hjälpte till att skingra den tryckta stämningen. Det var inte så att en oren kropp hade varit i rummet, utan något annat: den orena essensen hos ett monster.

Det andra mötet med Hitler

Jag brukade rida vid Arsenalen i München, varefter jag gillade att äta på Löwenbräukeller: det var det andra mötet.

Nu behövde han inte oroa sig för att han skulle bli utslängd, och därför behövde han inte heller ständigt slå på sina stövlar med sin ridpiska som han hade gjort i Villa Lenbach. Vid första anblicken verkade den strama osäkerheten vara borta, vilket gjorde det möjligt för honom att omedelbart inleda en av sina tirader. Jag hade ridit hårt och var oerhört hungrig och ville bara bli lämnad ensam för att äta i fred. Istället fick jag hällt över mig alla de politiska plattityderna i hans bok.

Jag vet att du kommer att uppskatta att jag förskonar dig, framtida läsare, hela dogmatiken. Detta var den lilla mannens Machiavelli, som gjorde Tysklands utrikespolitik till en serie legitimerade stölder och dess ledares agerande till en rad av förskingringar, förfalskningar och fördragsbrott, alla avsedda att få honom att tilltala en blandning av lärare, byråkrater och stenografer som sedan dess blivit det verkliga stödet och kärnan i hans regim….som en fantastisk kille, en verklig Djingis Khan i politiken.

Jag fick intrycket av en fundamental dumhet, den sorts dumhet som likställer statskonst med hästhandelns bedrägerier.

Under hans gormande föll hans oljiga hår ner i ansiktet och han såg ut som en man som försöker förföra kokerskan. Jag fick intrycket av en fundamental dumhet, samma sorts dumhet som hans kumpan, Papen – den sorts dumhet som likställer statskonst med hästhandelns bedrägerier.

Men detta intryck var ändå inte det sista jag hade, eller det mest slående. Varje gång jag tänker på det, blir jag mer och mer slagen av det sätt som denna Machiavelli böjde sig för mig när vi skildes åt, sedan han predikat för mig mellan min korv och min kalvkotlett. Han böjde sig som en servitör som just fått bra med dricks. Det var som det där fotografiet när han skakar hand med Hindenburg – samma bild av en kypare som sluter handen runt sin dricks.

Det tredje mötet med Hitler

Tredje gången såg jag honom i en rättssal anklagad för störningar vid något politiskt möte: då var han känd utanför stadsgränserna i München. I domstolen såg han ut som om han bad om ett vänligt ord från den lilla och mycket låga tjänsteman som var ansvarig för utfrågningen: med minen hos en man som redan har suttit i fängelse flera gånger.

Det fjärde mötet med Hitler

Och sedan såg jag honom i Berlin när han kom in på ett hotell, då var han redan en celebritet. Nu passerade han portiern med den stela ryggen hos en man som ska be hotellchefen om kredit och vet att han sannolikt kommer att kastas ut.

Hans gränslösa behov av erkännande och hans apokalyptiska fåfänga, allt bygger på en enda sak – en tillintetgörande drift att dränka smärtan i hans eget psyke,

Trots hans meteoriska stigning till makten är det absolut ingenting som har hänt under de snart tjugo år som gått sedan jag först såg honom, som har fått mig att ändra min första syn på honom. Fakta kvarstår att han var och är i total avsaknad av den minsta självinsikt och uppskattning av sig själv, att han i grund och botten hatar sig själv och att hans opportunism, hans gränslösa behov av erkännande och hans apokalyptiska fåfänga, allt bygger på en enda sak – en tillintetgörande drift att dränka smärtan i hans eget psyke, monstruositetens trauma.

Det finns ytterligare detaljer – Erna Hanfstaengl, som känner honom bättre än jag, säger att han blir alltmer rädd för spöken. Hon tror att denna rädsla för andarna hos dem som han har mördat driver honom kontinuerligt och inte tillåter honom att stanna länge på ett ställe.

Om en tysk regering hade byggt en gigantisk studio, subventionerat tidningarna så att de hade förklarat honom tidernas största konstnär och lyckats tillfredsställa hans gränslösa fåfänga på det sättet, tror jag att han skulle ha ägnat sig åt helt ofarliga sysslor och aldrig skulle ha fått idén att sätta eld på världen. Nej, jag tror inte att han är en Borgia-typ. Jag tror att i detta fall kombinerades de förruttnade, undertryckta drifterna hos en djupt misshandlad människa med en av historiens nycker, vilket gjorde det möjligt för honom – på det sätt som Cleon en gång tilläts göra i Aten – att för en stund leka med samhällets gigantiska maskineri.

Jag tror att allt detta sammanföll med ett ögonblick av feber för detta folk.

Jag tror att den här ynkliga djävulen, som sprungen ut ur ett strindbergskt helvete fyllt av avföring, råkade sammanfalla med att en nations böld brast, och han kom som ett förkroppsligande av alla de mörka och vanligtvis väl tämjda begären hos massorna – som en karaktär ur en tysk spökhistoria!

Femte mötet med Hitler

Jag såg honom en gång till på nära håll. Det var på hösten 1932, när febern började gripa tag i Tyskland. Friedrich von Mücke och jag åt middag på Osteria Bayern i München när Hitler kom in och korsade restaurangen till bordet bredvid vårt – för övrigt ensam, och utan sin vanliga livvakt. Där satt han, nu en makt bland tyskarna. . . han satt där, kände sig observerad av oss, och kritiskt granskad och kände sig följaktligen obekväm.

Hans ansikte fylldes av den sura minen hos en lägre byråkrat som vågat sig in på en plats där han vanligtvis inte skulle tas emot, men när han nu är där begär att han ”för sina goda pengar ska serveras och behandlas precis lika bra som de fina herrarna där borta.’

De råa grönsakernas Djingis Khan, en nykteristernas Alexander, en kvinnolös Napoleon.

Där satt han, en de råa grönsakernas Djingis Khan, en nykteristernas Alexander, en kvinnolös Napoleon, en kopia av Bismarck som säkert hade varit tvungen att gå och lägga sig i fyra veckor om han någonsin hade försökt att äta bara en av Bismarcks frukostar.

Jag hade kört bil in till stan, och eftersom gatorna redan då i september 1932 var ganska osäkra, så hade jag en laddad revolver med mig. Restaurangen var nästan helt öde och jag kunde lätt ha skjutit honom. Om jag hade haft en aning om den roll som denna hög med skit skulle komma att spela, och de år av lidande som han skulle tvinga oss att uthärda, skulle jag ha gjort det utan att blinka. Men jag såg honom som en karaktär ur en serietidning, och jag sköt inte.”

OOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOO

Friedrich Reck 1884 – 1945

Friedrich Percival Reck-Malleczewen (11 augusti 1884 – 16 februari 1945) var en tysk författare och teaterkritiker. Under sitt liv publicerade han en rad böcker, bl a flera barnböcker, och en av hans böcker filmatiserades med Peter Lorre i huvudrollen. Men Reck är idag mest ihågkommen för den hemliga dagbok som han förde mellan 1936 och 1944 och som första gången utkom 1947.

Det är en märklig bok, framför allt präglad av den gränslösa avsky Reck kände för Hitler och nazismen. Reck var själv en starkt engagerad konservativ intellektuell och ansåg att nazismen slog sönder allt som var bra med Tyskland. Han var djupt konservativ, men han var varken antisemit eller dyrkare av det tyska kejsardömet. Därför kunde han också genomskåda nazisternas lögner om att de stod för någon sorts konservatism. Nazismen var, enligt Reck, den laglösa mobbens ideologi, präglad av lögn och storhetsvansinne.

Hitler är, skrev Reck ”den lilla mannens Machiavelli, som har gjort Tysklands utrikespolitik till en serie legitimerade stölder och dess ledares agerande till en rad av förskingringar, förfalskningar och fördragsbrott”. Och hans karakterisering av Hitler efter ett av deras möten är skarpsynt: ”Jag fick intrycket av en fundamental dumhet, den sorts dumhet som likställer statskonst med hästhandelns bedrägerier.” Beskrivningen känns idag nästan profetisk – den stämmer väl in på Donald Trump.

Reck träffade personligen Hitler fem gånger och dessa tillfällen återger han i detalj sin dagbok. Hans klarsynta blick för vad Hitler och nazismen stod för skapar av dessa minnesbilder en klockren analys som än idag är oöverträffad. Märk väl – den centrala skildringen av personen Hitler är daterad till 1936 och baserar sig på minnen av deras möten mellan 1920 och 1932. Långt innan de värsta brotten ens var påtänkta.

Och det finns ingenting som 1936 har fått Reck att ändra den uppfattning som han fick vid sitt första möte med Hitler 1920: ”Fakta kvarstår att han var och är i total avsaknad av den minsta självinsikt och uppskattning av sig själv, att han i grund och botten hatar sig själv och att hans opportunism, hans gränslösa behov av erkännande och hans apokalyptiska fåfänga, allt bygger på en enda sak – en tillintetgörande drift att dränka smärtan i hans eget psyke, monstruositetens trauma.”

Reck blev vid ett flertal tillfällen varnad av sina vänner som kände till den hemliga dagboken, och han beskriver i ett avsnitt hur han gömde undan manuskriptet, grävde ner det på olika platser på sin stora tomt. Men trots alla försiktighetsåtgärder så var SS honom på spåren. I oktober 1944 greps han första gången, men släpptes strax därefter av en SS-officer som var bekant med en av hans vänner.

Men på nyårsafton 1944 greps han igen och den här gången fördes han till koncentrationslägret Dachau. Där grasserade tyfus och vid 60 års ålder avled Friedrich Reck den 16 februari 1945, knappt tre månader innan naziväldets tyranni upphörde.

Men hans ord lever. Och det han skrev när han hade fängslats i oktober 1944 kan tjäna som en uppmaning till alla oss som fortfarande idag lever med det onda arvet från den tiden.

”Genom cellfönstret kunde jag se en liten glimt av himlen och en något större glimt av kaserngården.
Åh, den oupphörliga monotonin i dessa ändlösa fönster, de simpla skjulen, den apokalyptiska fulheten åt alla håll – en gräslighet som förefaller vara militarismens själva essens.
De hatar allt med minsta spår av andlighet och skönhet. Och utifrån denna dragning till det fula har de byggt en religion som de tycker hela världen ska dyrka.
Nej! De ska dras upp med rötterna, de ska jagas skoningslöst och förödmjukas på varje tänkbart och otänkbart sätt, för att reducera dem till deras sanna nivå.
För bara då, när alla minnen av dem har utplånats, bara då kan det bli fred i världen.”

/Maria Robsahm 15 juli 2017/

Kategorier: ArkivBlogg

2 kommentarer

Maarit Häkkinen · 16 juli, 2017 kl. 02:43

Tack! Så starkt och gripande! i vår tid behöver vi många som Reck! Och sprida hans skrifter! ❤️🙏

Ib Hultén · 20 juli, 2017 kl. 21:26

Det var en riktigt spännande, och för mig helt överraskande ny!, text. Passar väl med Trump. Passar också väl med genuina konservativas avsky för Trump.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Relaterade inlägg

Arkiv

Om onödiga debatter och myten om filterbubblor

I våras skrev jag om det här med filterbubblor. Om att de inte finns.  Men som en modern råttan i pizzan tycks denna nya myt närmast odödlig. Nu växer kritiken i forskarvärlden mot detta märkliga Läs mer…

Arkiv

OM YTTRANDEFRIHET

När debatten kring Bokmässan inleddes på allvar i augusti 2016 så fann jag det oerhört märkligt att kunskapen om vad yttrandefrihet är, var så dåligt spridd. Jag skrev ihop en sida om saken som jag Läs mer…

Arkiv

Sveriges Radio och det dödliga skjutvapenvåldet i Sverige

I tisdags den 5 september hade Sveriges Radio i sina nyhetssändningar och i Studio Ett i P1 en stort uppslagen nyhet om det dödliga skjutvapenvåldet i Sverige. Enligt denna nyhetsrapportering ligger det dödliga skjutvapenvåldet i Läs mer…