Jag kände inte Benny Fredriksson. När jag nu läser att han är död har jag en reflektion.

Torsdagen den 8 mars deltog jag i en debatt på just Kulturhuset i Stockholm, en av de institutioner vid Sergels Torg som Fredriksson var chef över i så många år.

Rubriken för debatten var ”Metoo – en mediedomstol?”. Tre namnkunniga publicister, Aftonbladets Åsa Linderborg, Expressens Karin Olsson och SVT:s Anna Hedenmo. Och så undertecknad som initiativtagare till facebookgruppen #allavi som med över 56 000 medlemmar är det största uppropet inom metoo i Sverige.

Flera saker i denna debatt var bisarra. För det första att det som egentligen handlar om olika fadäser av deras egna organisationer och dem själva som ansvariga för publicering nu skulle kletas på den rörelse som är metoo.

För det andra det interna käbblet mellan dessa personer om vem som gjort mest fel i sitt agerande som just mediedomstol.

Men det värsta kom när Linderborg gav en tårdrypande skildring av hur den egna medarbetaren Virtanens barn hade frågat sin pappa på Arlanda på väg från Sverige om han var en skurk. Allt p g a av Expressens löpsedel. Strax därpå försvarade hon sin egen tidnings agerande mot just Benny Fredriksson. Hon sa sig lita på uppgiftslämnarna och Aftonbladets journalister som hade gjort ett bra jobb.

Hyckleriet och den dubbla standarden såg hon över huvud taget inte. Men publiken såg och insåg något grundläggande. Om du är kompis med en av dessa så har du stora fördelar. Är du inte kompis med dem så kan vad som helst hända

Och är du deras fiende – då finns inga som helst gränser.

 

Jag kände alltså inte Benny Fredriksson. Men den hetskampanj han utsattes för har inte med metoo att göra. Inte ett enda dugg. Detta handlar snarare om en djupt traditionell medielogik där skvaller om kändisar alltid har stått högt på dagordningen.

Medierna i Sverige har ett stort ansvar att nu själva ägna sig åt självkritik. Den debatt där jag själv deltog den 8 mars ger mig dock mycket litet hopp om att någon sådan självkritik kommer.

Och när Åsa Linderborg – som personligen deltog i ”researchen” kring Benny Fredriksson – igår söndag tog till orda så besannades min farhåga. Inte ens nu efter hans död mäktar Åsa Linderborg skriva det hon borde skriva. Istället fortsätter hon lasta över ansvaret på metoo.

Dessutom skriver hon under den skenheliga rubriken ”Benny Fredrikssons bortgång manar till självrannsakan”.

Självrannsakan var ordet. Inte bortförklaring.

 


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Relaterade inlägg

Arkiv

Om onödiga debatter och myten om filterbubblor

I våras skrev jag om det här med filterbubblor. Om att de inte finns.  Men som en modern råttan i pizzan tycks denna nya myt närmast odödlig. Nu växer kritiken i forskarvärlden mot detta märkliga Läs mer…

Arkiv

OM YTTRANDEFRIHET

När debatten kring Bokmässan inleddes på allvar i augusti 2016 så fann jag det oerhört märkligt att kunskapen om vad yttrandefrihet är, var så dåligt spridd. Jag skrev ihop en sida om saken som jag Läs mer…

Arkiv

Sveriges Radio och det dödliga skjutvapenvåldet i Sverige

I tisdags den 5 september hade Sveriges Radio i sina nyhetssändningar och i Studio Ett i P1 en stort uppslagen nyhet om det dödliga skjutvapenvåldet i Sverige. Enligt denna nyhetsrapportering ligger det dödliga skjutvapenvåldet i Läs mer…