”SD idag har inget att ta avstånd ifrån när det gäller sina rötter. De är samma parti idag som de var då: Ett kamouflerat nazistparti.”

—–

Det talas ofta om rötter. Om SD:s nazistiska rötter. Jag ska här försöka visa varför denna tankefigur är fel.

 

När Sverigedemokraterna grundades 1988 var det ett helt nytt fenomen. Med personliga kopplingar till både den internationella fascistiska rörelsen, den tyska Hitler-nazismen fram till 1945, och den svenska högerextremismen efter kriget så var syftet att bygga något helt nytt utan nynazisternas yttre symbolik i form av hakkors och SS-uniformer.

Redan från början valde man att undvika dessa uttryck för en ideologi som hade förpassats till historiens skräphög.

Det är alltså fel att tala om SD:s nazistiska rötter som om de först hade dessa symboler och sedan övergav dem för att de inte fungerade. Redan från början valde man att undvika dessa uttryck för en ideologi som hade förpassats till historiens skräphög.

Det som däremot fanns var en stor respekt och beundran för det politiska projekt som Hitler stod för. Under den här tidsperioden fanns det också många namnkunniga personer som på olika sätt försökte rentvå Hitler från ansvaret för Förintelsen, däribland David Irving som gjorde stor sak av att det inte fanns någon skriftlig order av Hitler att judarna skulle utrotas.

Hitlers ideologi – men utan den trista kopplingen till Förintelsen. Det var den som eftersträvades. 

Hitlers ideologi – men utan den trista kopplingen till Förintelsen. Det var den som eftersträvades. En idealiserad bild byggd på en rad felaktiga uppfattningar om motorvägsbyggen och ”folklig sammanhållning på etnisk grund”.

Det fanns därutöver en grundmurad uppfattning att Förintelsen var överdriven och att David Irving även i övrigt hade rätt när han under högerextremt jubel hävdade att ”Det var färre människor som dog i gaskamrarna i Auschwitz än i baksätet på Ted Kennedys bil vid Chappaquiddick”. Alltihop baserat på spetsfundiga hårklyverier kring teknikaliteter rörande krematorier och gaskammare som var djupt osmakliga och rent sakligt felaktiga. Detta var en del av tidsandan i den högerextrema nationalistiska rörelse som bara delvis var uttalat nazistisk.

SD – ständigt på gränsen till det öppna försvaret för Hitlers folkmordsprojekt.

Det är här som vi återfinner Sverigedemokraterna. Ständigt på gränsen till det öppna försvaret för Hitlers folkmordsprojekt. Och insiktsfulla observatörer såg detta redan då. När Svenska Dagbladet 1991 i en serie om udda partier inför valet samma år gjorde en längre artikel om Sverigedemokraterna så var rubriken självklar.

”Sverigedemokraterna kallar sig demokrater, men deras politik, historiska samband, personsamband och kontakter avslöjar något annat.”

Jag har skrivit mer om dessa ting i en längre text kring detta här på bloggen.

Den som fortfarande tror att Nordiska Rikspartiets eller NMR:s öppna nazism är förutsättningen för att ett partis ideologi ska vara nazistisk har missförstått hela frågan. Själva grundanalysen när SD startade var från första början att undvika dessa ytliga symboler.

SD är ett kamouflerat nazistparti. Det var sant då. Och det är lika sant idag.

Just därför är det också fel att skilja mellan SD:s rötter och det parti som finns idag. SD var ett dolt nazistparti 1988 och är det fortfarande idag. Detta kamouflage är idag som en andra natur. Därför har SD idag inget att ta avstånd ifrån när det gäller sina rötter. Det som de var från början, är detsamma som de är idag. Nazister i kostym. Ett kamouflerat nazistparti.

Den stora skillnaden mot 1991 är deras framgångar. Då var de tvungna att arrangera konserter med Vit Aggression och Ultima Thule, där en Hitlerhälsande publik av skinnskallar skrek SIEG HEIL! och VITT ARISKT MOTSTÅND! Då var skinnskallarna de enda som var intresserade. När Anders Klarström på konserten i Stockholm i november 1991 ska berätta om Sverigedemokraterna är hans syfte tydligt. Han vill i första hand markera mot alla övriga ”nationalistiska” grupperingar och sälja in SD som ”den enda sanna nationalistiska kraften”. De packade skinnskallarna är måttligt imponerade. Skinnskallarna ville ha äkta nazism och ”vitt ariskt motstånd”, inga töntar i kostym som pratade om att de skulle ”ta tillbaka Sverige som vi tog det från inlandsisen.” Och några andra, utom några övervintrande SS-veteraner, var knappast intresserade. Här är filmen om detta möte i november 1991.

Men tiden gick. Och strategin förfinades.

För att på allvar förstå vad SD idag är för ett parti är parallellen till Hitlers projekt avgörande.

Hitler ingen galen pajas

Det är viktigt att inte reducera Hitler till en pajas som skriker från en talarstol eller en vansinnig fanatiker som saknade verklighetsförankring. Förvisso är detta beskrivningar som stämmer in, men faran om vi reducerar Hitler till detta är att vi varken förstår lockelsen i den ideologi han stod för eller varför hans framgångar var så enorma under en viktig period i Europas historia. Vi måste helt enkelt återupprätta Hitlers storhet för att bättre kunna bekämpa alla försök att återigen försöka förverkliga hans ideologi. Det kan låta motbjudande men är helt avgörande.

Här kan vi ha nytta av samtida iakttagelser. Som Friedrich Recks skildring av sina möten med Hitler och hur han inte i tid förstod att ta honom på allvar utan alltför länge såg honom just som en pajas, en seriefigur.

En viktig lärdom för oss idag är att vi inte på allvar kan bekämpa SD med ironiska slängar eller förlöjligande. Och vi kan inte få bukt med det grundproblem som denna rörelse är genom att håna dem som faller för den. Sådana uttryck är naturligtvis inte alltid fel – de kan fungera som en ventil för oss som på alla sätt försöker motverka en skrämmande utveckling. Men vi löser inte problemet genom att driva med SD eller deras anhängare.

Vi måste se detta parti för vad det är. Och ta det på djupaste allvar.

Hitlers misslyckade revolution och pensionatet i Landsberg

För att ta SD på allvar är parallellen till Hitler avgörande. Under NSDAP:s tidigaste period ville man upprepa Mussolinis bedrift. Mussolini och de italienska fascisterna tog makten i Italien genom att tåga mot Rom. Det var den revolutionära strategin. Den misslyckades kapitalt i Tyskland i den beryktade ölkällarkuppen i München i november 1923. Hitler och nazisterna fick inte det gensvar de hade trott från militär och polis att omstörta den rådande ordningen och de ledande personerna hamnade inför rätta. Hitler dömdes till fem års fängelse i mars 1924 men redan åtta månader senare var han fri.

Under sin korta tid som frihetsberövad i Landsberg, i en tillvaro som mer påminde om ett pensionat än ett fängelse, skrev Hitler Mein Kampf och han genomförde också en grundläggande förändring av partiets strategi. Mussolinis revolutionära metod var inte längre aktuell. Istället skulle man gå via valurnorna. Det politiska målet var fortfarande detsamma – att uppnå hela makten. Denna nya strategi hade ingenting med en acceptans för det parlamentariska systemet att göra. Utan handlade helt och hållet om en insikt att den ”folkliga revolutionens väg” inte var framkomlig för att uppnå hela makten.

Detta är idag exakt den strategi som SD har. Att gå via valurnorna för att uppnå hela makten.

Här är en kort film om hur det gick till när Hitler och det tyska nazistpartiet bestämde sig för att ställa upp i valet 1928.

Valet 1928 – katastrof för nazisterna

Det första riksdagsval som NSDAP ställer upp i hålls 20 maj 1928. Det går dåligt – partiet får bara 2,6 %. Deras budskap om att Tyskland är i kris stämmer helt enkelt inte med de flestas bild av sin verklighet. Och dolkstötslegenden från första världskriget hade avklingat – dessa år efter 1925 var goda år för många i Tyskland.

Men som vi vet inträffar något 1929. Börskraschen i New York får globala konsekvenser. Och allra tydligast i Tyskland eftersom en stor del av den ekonomiska uppgången berodde på amerikanska lån och investeringar. Över en natt rasade Tyskland ner i en depression som på många sätt var den värsta i världen. Flertalet banker och tusentals företag gick omkull och massarbetslösheten och svälten var ett faktum.

Valet 1930 – succé för nazisterna

I riksdagsvalet 14 september 1930 stämde NSDAP:s retorik plötsligt mycket bra med det som folk upplevde. Landet var verkligen i kris. Och partiet fick 15,6 %. Redan från början stod det klart att NSDAP hade inget intresse av det praktiska parlamentariska arbetet. På olika sätt förlöjligade de och obstruerade all verksamhet så mycket de förmådde.

Medan Hitlers paramilitära styrkor SA under hans gamle vän Ernst Röhm trakasserade människor med mord och mordbränder i Berlins arbetarkvarter –  så fortsatte den politiska planläggningen för att nå det egentliga målet. Att ta hela makten.

Och i riksdagsvalet den 31 juli 1932 fick Hitlers nazister 37,3 % – den högsta siffra de uppnådde under någotsånär demokratiska former. Värt att påpeka är att i det radiotal som Hitler höll och som gavs ut på skiva så nämndes inte judarna en enda gång. Hans fokus var på krisen och det han angav som förklaringen – de andra partiernas oduglighet. Dessa partier var inte längre nödvändiga för den som verkligen ville rädda Tyskland.

Detta är Hitlers populism. Han utgår från det han vet är det som människor talar om – krisen. Och eftersom hans första mål är att öka sin egen och partiets makt så utmålar han alla andra partier som värdelösa. Det slog an en sträng hos många människor som drabbats av krisen.

Redan i riksdagsvalet 6 november samma år sjönk partiets siffror till 33,1 %. Och inför det nya året skrev flera tidningar i sina nyårskrönikor att ”Hitlerismen var en svala som flög en sommar och var nu på väg att försvinna”.

Som vi vet kom en herr von Papen emellan och starten på 12 år av nazistisk diktatur inleddes redan en månad senare.

Vad kan vi då lära oss av detta idag?

Det finns de som helt korrekt påpekar att kampen mot SD hittills bara har lett oss fel. Ingenting tycks bita på deras framgångar och de tycks inte minska i antal sympatisörer. Som en facebookvän skrev i en tråd häromdagen:

”Själva påstår de att inget annat parti har nolltolerans och de ”bevisar” det genom massuteslutningar. Många tar det som ett kvitto på att de menar allvar och att när vi andra pratar om rasismen i partiet handlar det ofta om dem som redan är uteslutna. Så, det är uppenbart att de utifrån sina ambitioner gör någonting ”rätt” och att vi andra utifrån våra invändningar agerar på ett sätt som spelar dem i händerna. Deras skandaler hade ”dödat” vilket annat riksdagsparti som helst ändå får de allt fler anhängare och sympatisörer.”

Detta är en oerhört viktig iakttagelse.

Så frågan är vad vi då ska göra istället. Jag vill nu komma in på det jag tror är avgörande framöver. Allra först en analys som jag tror är riktigt farlig.

Vad är det som lockar med SD?

Det finns de som nu menar att vi ”borde diskutera vad det är som lockar med SD som inte erbjuds på andra håll.”

Jag anser att detta är helt fel väg att gå. Det är helt riktigt att alla de skandaler som har visat på rasismen och nazismen hos SD:s partiföreträdare faktiskt har bidragit till SD:s framgångar genom de uteslutningar som har blivit följden. Partiledningen har fått hjälp att hitta personer som är problem och har sedan kunnat rensa ut dem till förmån för mer lydiga och rumsrena personer. Men det innebär inte att dessa avslöjanden var fel – utan att det var fel att tro att detta skulle minska antalet partisympatisörer. Istället får vi just motreaktionen: ”de menar allvar – de utesluter rasisterna!”

Det kanska kan vara frestande för vissa andra partier att i detta läge försöka efterlikna SD – något gör de ju som är rätt, eller? Men detta är inte bara fel utan farligt. Och det bygger på en i grunden felaktig analys av vad SD är för sorts parti.

Kärnan i detta handlar inte heller om vad SD erbjuder och vad de andra partierna borde erbjuda utan om att vi måste inse vad som är SD:s strategi.

Såhär:

Vi kan inte se SD som ett parti bland andra partier.

Deras mål är inte att få igenom sin politik genom att delta i ett parlamentariskt arbete med kompromisser och överenskommelser med andra partier. Därför finns det inte heller något för något annat parti att efterlikna.

Deras mål är att ta hela makten.

Det är här som parallellen till Hitlers politiska tänkande är som tydligast. Allt som på något sätt kan bidra till att kasta misstänksamhet över övriga partier och hela det politiska systemet passar deras syften.

Populismen

På vägen till hela makten är de beredda att säga (nästan) vadsomhelst – så länge det bidrar till att de uppnår sitt mål. Deras politiska förslag härvidlag behöver inte ha särskilt mycket med deras egentliga planer att göra. I den meningen är de fullfjädrade populister.

Att skapa och knåda människors oro

Deras arbetsmaterial är människors oro. Men de följer inte enbart vad som redan rör sig bland folk. De vet mycket väl vilken typ av oro som gynnar deras syften och vilken oro som inte gör det. Människors oro för miljökatastrofer är exempelvis helt ointressant för SD. De söker och frammanar den rädsla och oro som gynnar deras politiska mål. Denna oro är det material de behöver för att få ut sitt budskap och de knådar denna oro till en form som passar.

SD knådar oron till politik.

Ett tydligt exempel här är kärnfrågan om brottslighet. Länge fick de och deras anhängare stå oemotsagda när de spred lögner om den galopperande ökningen av dödligt våld. Detta är tillbakavisat. Men ständigt återkommer de till olika påståenden som ska öka människors oro och peka ut syndabockar. Lögnerna är legio. Just därför är fakta och återigen fakta ovärderligt. SD knådar folks oro. När folks oro är orsakat av lögner ska vi påpeka detta.

Det är viktigt att understryka att SD idag inte har någon egen officiell politik som på allvar motsvarar det som blir deras framtida – när de har tagit makten. Idag är detta maktövertagande målet för alla deras strävanden.

Och eftersom de delar Hitlers analys från Landsberg 1924 att vägen måste gå via valurnorna så är de populister. De säger det som de tror att folk vill höra och de uppviglar med skräckscenarion och lögner så at folk ska bli ännu mer mottagliga för deras budskap.

Det är utifrån denna analys som vi måste jobba.
Vi måste se deras strategi.

Deras obstruerande är ingen slump. Vi måste se hur deras obstruerande i alla demokratiska församlingar som de blivit invalda i inte är någon slump som beror på att de är okunniga, utan att det är en del av detta projekt.
Vi måste avslöja deras uppviglande lögner.

Och vi måste hålla oss till fakta.

Presentera fakta. Försvara fakta.

Alltid.

Det största hotet mot vår demokrati

Vi har idag inget samlat försvar mot det som jag kallar försök till uppvigling. Vår demokrati står försvarslös. Det finns ett flertal enskilda idealister som gör vad de kan, men som samhälle har vi inget försvar. Det är djupt allvarligt och i dagsläget det allra största hotet mot vår demokrati.

Parallellen till Hitlerismen kan hjälpa oss att se detta klart. Av det som Hitler sa i sitt tal inför riksdagsvalet i juli 1932 kunde ingen dra slutsatsen att Tyskland inom ett fåtal år skulle leda världen in i ett världskrig, att hans politik skulle innebära tiotals miljoner människors död och att ett industriellt folkmord skulle planeras och genomföras. Men vi har facit.

Jag har sedan länge hävdat att SD är nazister i kostym. Detta är inget jag tar lätt på. Det handlar inte om en hastigt utslängd förolämpning utan om kärnan i en nödvändig analys för att vi på ett bättre sätt ska kunna motverka den ideologi som är Sverigedemokraternas.

Via denna parallell kan vi skapa en effektiv motkraft.

Det är bråttom. Men det är aldrig för sent.

Bästa tiden att börja är – som alltid – nu.


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Relaterade inlägg

Blogg

Det stora problemet med NTU

”Ett stort antal intervjupersoner i NTU påstår att de har polisanmält när de faktiskt inte gjort det.” Nationella Trygghetsundersökningen (NTU) är BRÅ:s årliga intervjuundersökning för att kartlägga utsatthet och oro för brott i Sverige. Den framhålls Läs mer…

Arkiv

”Vilka ska ni då lyssna på när alla vittnen är borta?”

”Om ni nu inte lyssnar på oss, som har överlevt Förintelsen och upplevt hatets och våldets yttersta konsekvenser, vilka ska ni då lyssna på när alla vittnen är borta?” /Emerich Roth Den kvardröjande känslan är Läs mer…

Arkiv

”Jag skiter i vad folk tycker om mig”

Intervju med Margareta Gunsdotter, Jimmie Åkessons svärmor. ”Jag har inte pratat om det här sedan det hände. Det här kapslades in. När det här började komma upp till ytan igen så kände jag hur hårt Läs mer…