Nytt DNA-test revolutionerar den arkeologiska forskningen – ger ny bild av kvinnor och män på vikingatiden. En berömd vikingakrigare begravd i Birka har nu visat sig vara en kvinna.

För mer än tusen år sedan begravdes en vikingakrigare i en rikt utrustad grav i Birka med svärd, pilspetsar, två offrade hästar och spelpjäser till ett brädspel. Den ursprungliga utgrävningen skedde 1889 och ända sedan dess har den i arkeologisk forskning betraktats som ett typexempel på vikingatidens manliga krigarideal.

Men nu bekräftar nya DNA-analyser av benen att den människa som för över tusen år sedan begravdes i Birka med alla dessa krigarsymboler var en kvinna.

Illustration av Evald Hansen baserad på den första avbildningen av grav Bj 581 av arkeologen Hjalmar Stolpe.

Studien, som publicerades förra året i American Journal of Physical Anthropology är resultatet av en DNA- analys av ett team från Uppsala universitet under ledning av arkeologen Charlotte Hedenstierna-Jonson. Studien har skapat vad som beskrivs som en chockvåg genom den arkeologiska världen när det gäller bilden av kvinnor och män i vikingarnas värld.

”Denna grav betraktades tidigare som ett typexempel på manliga vikingakrigares grav”, säger Davide Zori, arkeolog vid Baylor University, till National Geographic. ”Den nya studien träffar själva hjärtat av den arkeologiska tolkningen: att vi alltid har tagit för givet hur vikingatidens könsroller såg ut.”

I vikingatraditionen har sedan länge funnits kunskap om att inte alla krigare var män. I den poetiska Eddan finns många exempel på att kvinnor också var krigare. Som följande citat ur Brynhilds färd till Hel:

Men bland arkeologer har man alltför ofta utgått från att dessa kvinnliga krigare bara var en sorts mytologiska utsmyckningar – en föreställning färgad av arkeologernas förutfattade uppfattning om kvinnor och män och könsroller på vikingarnas tid.

1889 grävdes en krigargrav ut i Birka, som sedan dess har kallats grav Bj 581. Den är unikt komplett och välförsedd med en rad konstfärdigt tillverkade ting, vapen som svärd och pilspetsar men också vikingatida spelpjäser och resterna av två offrade hästar.

Redan från början utgick alltså arkeologerna från att detta måste vara en mans grav. Inte för att benen själva sade så, utan just för att de offrade hästarna och de föremål som hade lagts ner i graven signalerade att detta var en krigare, en hövding – och därmed en man. I de läroböcker och faktagenomgångar som har skrivits om denna berömda grav har detta också påståtts vara bevisat.

Men allt detta förändrades när bioarkeolog Anna Kjellström vid Stockholms universitet noggrant undersökte krigarens bäckenben och käke för första gången. Deras dimensioner stämde bättre överens med de typiska för en kvinna.

Kjellström lade fram sin analys vid en konferens 2013 och den publicerades 2016. Men inledningsvis väckte den inte någon större uppmärksamhet. Flera arkeologer tillbakavisade hennes slutsatser. Eftersom den ursprungliga utgrävningen var för över 125 år sedan så kunde benen ha kategoriserats fel och Kjellström ha analyserat fel ben – kanske fanns det ändå en man där i graven?

För att definitivt avgöra saken gick därför ett forskarteam under ledning av Charlotte Hedenstierna-Jonson tillbaka till benen och extraherade två typer av DNA. Personens mitokondrie-DNA, som förs över från moder till barn, skulle avgöra om benen representerade en eller flera personer, och fragment av krigarens kärn-DNA skulle avslöja biologiskt kön.

Resultaten var entydiga och bekräftade Kjellströms slutsats. Det fanns inga Y-kromosomer i benen och mitokondrie-DNA från de olika benen matchade varandra. Resterna representerade alltså en person – och den personen var en kvinna.

Hedenstierna-Jonson och hennes kollegor säger att kvinnan var sannolikt en krigare och en respekterad strateg. ”I sitt knä hade hon spelpjäser, vilket tyder på att hon var den som planerade strategi och taktik. Hon var ledare.”

Att resultatet är epokgörande är forskarteamet medvetna om. Fördomarna om vikingatidens kvinnor och män har dominerat forskningen. I de inledande orden i sin studie skriver Hedenstierna-Jonsson: ”The existence of female warriors in Viking Age Scandinavia has been debated among scholars (Gardeła, 2013; Jesch, 1991; Jochens, 1996). Though some Viking women buried with weapons are known, a female warrior of this importance has never been determined and Viking scholars have been reluctant to acknowledge the agency of women with weapons (Hernæs, 1984; Moen, 2011).”

Detta med spelpjäserna är intressant i sig. Det handlar om hnefatafl (som betyder Kungens Bord) ett brädspel som var mycket populärt under vikingatiden. Med vikingarnas framfart över hela norra Europa kom det att spridas vida omkring och ett flertal krigargravar har grävts ut med dessa spelpjäser.

Hnefatafl spelas på ett schackliknande bräde med två spelare. Spelen är alla asymmetriska, spelarna har inte samma uppsättning pjäser och mål och det påminner om rävspel. Spelet omnämns i nordiska sagor och levde kvar in i sen tid i samisk kultur under namnet tablut.

I en uppsats i European Journal of Archaeology beskriver Mark A Hall den roll som dessa spelpjäser hade vid vikingatida begravningsritualer. Framgång vid spelbordet signalerade framgång som ledare i krig – för att vinna krävdes i båda fallen strategiskt tänkande och att placera sina pjäser rätt. När en stor krigarhövding begravdes var det därför viktigt att brädspelet med dess spelpjäser följde med i graven. Spelet och pjäserna signalerade att här vilade en stor krigarhövding.

Och det är just dessa pjäser som den begravda kvinna i Birka har i sitt knä.

Den berömda vikingakrigaren var en kvinna.

—–

Hnefatafls regler:

  • spelet har två spelare
  • brädet är i alla spelformer kvadratiskt med udda antal rutor. 9×9, 11×11, 13×13 osv upp till 19×19 i den form som kallas alea evangelii
  • kungen (”vit”) står i mittrutan
  • runt kungen grupperas vita försvarare (8 för 9×9-bräde, 12 för 11×11)
  • vid brädets kanter ställs de svarta pjäserna (16 resp 24 pjäser i 9×9 och 11×11)
  • alla pjäser kan flyttas valfritt antal rutor i rak linje
  • en pjäs slås genom att den omges av motståndarpjäser på två motsatta sidor horisontellt eller vertikalt
    • en pjäs får flyttas in mellan två motståndarpjäser utan att slås (kungen kan också flyttas in mellan två eller tre motståndarpjäser/kanter utan att slås)
    • kungen slås genom att den omges av fyra motståndarpjäser eller av tre motståndarpjäser och brädets kant
    • ett drag kan slå mer än en pjäs
  • vit spelare vinner om kungen lyckas ställa sig i en av de inre rutorna där svart stod (alternativt hörnruta)
  • svart spelare vinner om kungen slås
  • vit spelare drar först

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Relaterade inlägg

Blogg

Allvarliga mätfel i NTU

Antal polisanmälda sexualbrott enligt NTU stämmer inte med den officiella statistiken Jag fick en mycket bra fråga kring min text om att det är alltmer ovanligt med våldtäkter utomhus. Jag visade där att ökningen av polisanmälda Läs mer…

Blogg

Alltmer ovanligt med våldtäkter utomhus.

Polisanmälda våldtäkter har ökat med 26 procent på tio år. Hela ökningen är våldtäkter inomhus Det finns folk som säger att de tycker att det där med sexualbrott är ett stort samhällsproblem. Men som plötsligt Läs mer…

Blogg

På spaning efter mörkertalet

Hur utvecklas våldsbrottsligheten i Sverige? Ökar den? Minskar den? För att få svar på den frågan kan vi gå till några olika källor. I ett tidigare inlägg har jag diskuterat polisanmälningarnas roll som källa. I den här Läs mer…